På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Principer och manliga minstrar

19.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

De gröna placerar sig ofta självbelåtet i täten i fråga om jämställdhet och tolerans. När partiet fick två ministerposter i Jyrki Katainens sexpack var det klart att partiordförande Ville Niinistö skulle få en kvinnlig ministerkollega.

De kunniga kvinnorna är många i partiet så det var inte Heidi Hautalas kön som avgjorde att just hon fick jobbet. Däremot kom dito kunniga Pekka Haavisto inte då på fråga. Han är ju man.

Också de andra regeringspartierna strävade efter en jämn könsfördelning. Med två ministerposter var det en utmaning att följa principen, men förutom De gröna lyckades också SFP och Vänsterförbundet med det.

Följs principen inte kan det förorsaka missnöje. Som när SDP:s ministerrotation resulterade i att männen blev i minoritet i ministergruppen. SDP-riksdagsledamoten Jukka Kärnä, som hade hög svansföring i processen som ledde till att Hautala tvingades avgå, kritiserade då partiledningen för att gå mot fältets vilja. Partiets anhängare vill nämligen se män som sina förebilder och tar kvinnorna över söker anhängarna sig till Sannfinländarna, visste Kärnä berätta.

Nu har De gröna bestämt att två män ska sitta på partiets ministertaburetter. Det låter sig göras eftersom man tagit med ordförandeskapet för riksdagsgruppen som en likvärdig bit i jämställdhetspusslet. Outi Alanko-Kahiluoto blir ju ny gruppordförande och Oras Tynkkynen degraderas till vice.

Diplomatiskt kunnande var viktigast när Hautalas efterträdare utsågs och då låg Pekka Haavisto bättre till än Satu Hassi, som i egenskap av kvinna toppade förhandstippningarna. Lyhördhet för andras argument är varken hennes eller Hautalas starka sida. För sämjan i regeringen och ägarstyrningen av statsbolagen är De grönas val säkert klokt. Men om det tidigare var enkelt så är det nu svårt att föreställa sig vilka De grönas reaktioner blir ifall något annat parti får för sig att utse enbart män till ministrar.

Frågan är om något hänt också beträffande toleransen eller om det är en engångsföreteelse när De grönas Helsingforspolitiker Lilja Tamminen nyligen kallade Sannfinländarnas Helsingforspolitiker Belle Selene Xia för en nolla och en produkt av rastvätt, rotupesutuote.

Det blev kalabalik på Facebook och sedan bortförklaringar. Utgår man från att man per definition är tolerant kan man ju inte erkänna att man uttryckt sig väldigt intolerant. Bortförklaringarna à la jag menade det inte så låter förvillande lika en del sannfinländska bortförklaringar.

Detta som mitt svar till Timo Soini som i sin blogg undrat om Helsingin Sanomat och Hbl sov, ”om (Helsingin Sanomats) Rantanen och Lydén var lediga eller selektiva” när vi inte rapporterade om saken.

, , , , , , , , , ,

Usla utsikter

13.10.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Alla politiska val är olika och allra mest olika är presidentval och kommunalval. Den här självklarheten tål att nämnas när det handlar om De grönas usla utsikter i kommunalvalet om ett par veckor.

Tidigare i år kunde De gröna glädjas åt Pekka Haavistos fenomenala framgång i presidentvalet och många uttalade sig tvärsäkert om hur det skulle ge partiet ett lyft också i följande val. En del menade också att presidentvalet var en manifestation för tolerans, en välkommen sådan efter Sannfinländarnas skräll i riksdagsvalet med ett hårdare attitydklimat som följd.

Rätt snart efter presidentvalet blev det klart att attitydklimatet ingalunda har påverkats och de senaste opinionsmätningarna visar att det i kommunalvalskampanjen inte finns ett uns kvar av Haavistofenomenet.

Det är inte alls konstigt. Genast efter presidentvalet konstaterade Sannfinländarnas ordförande Timo Soini, som själv gjorde en blek insats i det valet, att han fortsättningsvis leder det tredje största partiet och därför är ordförande för det prestigefyllda utrikesutskottet i riksdagen, medan Haavisto bara är en man i ledet i samma utskott. Nu väljs ju dessutom ingen galjonsfigur för Finland utan mängder av beslutsfattare som ska ta itu med lokala frågor i hemkommunen.

Enligt Helsingin Sanomats mätning backar De Gröna i sitt starkaste fäste, huvudstadsregionens stora kommuner. Ute på landsbygden är det inte lika illa av den enkla anledningen att partiet där är så svagt att det inte finns mycket att backa ifrån.
Samtidigt tycks Sannfinländarna gå framåt på alla fronter, också i huvudstadsregionen. I Soinis hemkommun Esbo visar mätningarna ett mindre plus än på många andra håll. Det beror på att Soini, röstmagneten för fyra år sedan, drog in så många kandidater i fullmäktige att partiet redan har en stark ställning i staden.

Det finns inget direkt samband mellan De grönas kräftgång och Sannfinländarnas frammarsch. Få väljare vacklar mellan de två. Helt oberoende av Sannfinländarna lider De gröna av att partiet inte längre ses som utmanaren med fräscha idéer. Alla talar om att satsningarna på miljö och närdemokrati varit otillräckliga och De gröna hör till maktpartierna i huvudstadsregionen. Som regeringsparti kan De gröna också rikspolitiskt kopplas ihop med impopulär maktutövning. Konstellationen är lik den inför riksdagsvalet och det valet gick som känt uselt.

Sannfinländarna kan däremot ånga på både lokalt och rikspolitiskt. I riksdagen kan man anklaga regeringspartierna för tillkortakommanden med strukturreformerna och EU-politiken och på det lokala planet är man (ännu) en uppstickare utan ansvar.

, , ,

Grön välvilja

19.05.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Grön välvilja)

De gröna ministrarna Ville Niinistö och Heidi Hautala kallade i veckan till presskonferens för att informera om sin syn på utnyttjandet av världens naturresurser i allmänhet och på dem som finns i Arktis och i finländska gruvor i synnerhet.
Presskonferensen gick inte riktigt enligt gröna noter när journalisterna hängde upp sig på att partiet gav det behjärtansvärda temat så lite uppmärksamhet under den förra valperioden. Niinistö och Hautala måste flera gånger förklara att man minsann också då värnade om naturresurserna. Att De grönas insats i regeringen överlag tedde sig blek berodde helt enkelt på att ett litet parti inte mäktar med mera.
I valet 2007 fick De gröna in femton riksdagsledamöter. Om det var en alltför liten trupp för politiska stordåd kan det tyckas väl optimistiskt att partiet efter brakförlusten 2011, då styrkan decimerades till tio, tro att man nu åstadkommer mera.
Men storleken är förstås inte avgörande. Partiordförande Niinistö har i flera sammanhang belåtet framhållit hur väl de gröna synpunkterna tas ad notam i Jyrki Katainens (Saml) sexpack. De parlamentariska musklerna är mindre men partiet är ofta tungan på vågen när regeringen fattar beslut. Att utnyttja det hör till det politiska spelet som De gröna i likhet med andra partier spelar.
När De gröna i dag samlas till partikongress är den viktigaste frågan på dagordningen att godkänna ett nytt principprogram. Debatt kan uppstå både om vad som finns i utkastet och om vad som inte finns där. Man föreslår att Finland går in för eutanasi, men trots det inflammerade språkklimatet nämns ingenting om vikten av att Finland är och förblir tvåspråkigt.
På kongressen i fjol putsade man utan någon som helst debatt bort alla finlandssvenskar från partiledningen. När svenskspråkiga journalister undrade varför konstaterade Ville Niinistö att han kan föra finlandssvenskarnas talan, medlem som han är i Finlands svenska gröna.
I De gröna som i samhället i stort är den svenskspråkiga minoriteten beroende av majoritetens välvilja.
De grönas riksdagsgrupp är för övrigt exakt lika stor som Svenska riksdagsgruppen. Ofta sägs att många andra likheter finns. SFP och De gröna säger sig båda vara frisinnade, miljömedvetna, ha ett socialt samvete och värna om minoriteter av olika slag.
I konkreta frågor ser man ändå skillnader. Ett exempel: I det gröna utkastet upprepas partiets åsikt om att pälsnäringen bör förbjudas. SFP:s två ordförandekandidater håller benhårt fast vid att pälsnäringen snarare bör växa.
Att nämna eller inte nämna tvåspråkigheten är förstås också konkret.

, , , ,