På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Hårda nypor

26.05.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hårda nypor)

Hbls rundringning (23.5) till SFP:s partidagsdelegater gav ett resultat, 92 – 53 till Carl Haglunds favör, som väckt många olika slags reaktioner. Hbl har fått höra både det ena och det andra om Haglund och Anna-Maja Henriksson. Vi har också fått tips om hårda nypor när delegaterna har utsetts. Klart är att nyporna är hårda på båda sidor.

Den stora andelen osäkra österbottningar är det viktigaste resultatet i Hbl-enkäten, eftersom det visar att det kommer att bli ett mycket jämnare lopp än 92-53 ger vid handen, har flera SFP:are nogsamt påpekat. Det är lätt att hålla med.
Man kan kanske också hålla med om ett annat SFP-påpekande. SU tog ställning för Haglund och gör nu nästan febrilt kampanj för honom. Kvinnoförbundet tog ställning för Henriksson och gör nu ingenting.

När socialdemokraterna under de senaste åren oftast sett ut som om de sålt smöret och tappat pengarna är stämningen på partikongressen nu optimistisk. Understödet är visserligen fortfarande historiskt lågt men i Europa blåser vänstervind och partiordförande Jutta Urpilainen har blivit varm i kläderna som finansminister och skapat sig en trovärdighet som ingjuter hopp på partifältet.

Inför val har SDP brukat importera framgångsrika socialdemokratiska ledare hit för att få draghjälp, men det har sällan gett resultat, så det om den europeiska vänstervindens effekter.

De finländska väljarna ska charmas med finländsk socialdemokrati. I senaste riksdagsval gick den i vissa frågor ut på att klistra sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Sannfinländarna tog sedan sin skrällseger och SDP förlorade.
Vad finländsk socialdemokrati är i dag har den pågående SDP-kongressen inte helt klargjort. Många ser SDP som mindre internationellt och mindre rödgrönt än de nordiska broderpartierna. Till exempel pälsnäringen vill både de norska och svenska socialdemokraterna avskaffa för att den anses oetisk, medan SDP påhejad av det finlandssvenska partidistriktet inte gör motsvarande bedömning.

Det partikongressen har klargjort är att Urpilainen har en strålande framtid framför sig så länge SDP drar jämnt med Jyrki Katainen (Saml) i regeringen. Regeringen gör saker medan det ena oppositionspartiet går från skandal till skandal och det andra har fastnat i en entonig klagovisa om kommunreformen. Mari Kiviniemi verkar definitivt ha en strålande politisk framtid bakom sig, helt oberoende av vem som lotsar Centern efter henne.

, ,

Grön välvilja

19.05.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Grön välvilja)

De gröna ministrarna Ville Niinistö och Heidi Hautala kallade i veckan till presskonferens för att informera om sin syn på utnyttjandet av världens naturresurser i allmänhet och på dem som finns i Arktis och i finländska gruvor i synnerhet.
Presskonferensen gick inte riktigt enligt gröna noter när journalisterna hängde upp sig på att partiet gav det behjärtansvärda temat så lite uppmärksamhet under den förra valperioden. Niinistö och Hautala måste flera gånger förklara att man minsann också då värnade om naturresurserna. Att De grönas insats i regeringen överlag tedde sig blek berodde helt enkelt på att ett litet parti inte mäktar med mera.
I valet 2007 fick De gröna in femton riksdagsledamöter. Om det var en alltför liten trupp för politiska stordåd kan det tyckas väl optimistiskt att partiet efter brakförlusten 2011, då styrkan decimerades till tio, tro att man nu åstadkommer mera.
Men storleken är förstås inte avgörande. Partiordförande Niinistö har i flera sammanhang belåtet framhållit hur väl de gröna synpunkterna tas ad notam i Jyrki Katainens (Saml) sexpack. De parlamentariska musklerna är mindre men partiet är ofta tungan på vågen när regeringen fattar beslut. Att utnyttja det hör till det politiska spelet som De gröna i likhet med andra partier spelar.
När De gröna i dag samlas till partikongress är den viktigaste frågan på dagordningen att godkänna ett nytt principprogram. Debatt kan uppstå både om vad som finns i utkastet och om vad som inte finns där. Man föreslår att Finland går in för eutanasi, men trots det inflammerade språkklimatet nämns ingenting om vikten av att Finland är och förblir tvåspråkigt.
På kongressen i fjol putsade man utan någon som helst debatt bort alla finlandssvenskar från partiledningen. När svenskspråkiga journalister undrade varför konstaterade Ville Niinistö att han kan föra finlandssvenskarnas talan, medlem som han är i Finlands svenska gröna.
I De gröna som i samhället i stort är den svenskspråkiga minoriteten beroende av majoritetens välvilja.
De grönas riksdagsgrupp är för övrigt exakt lika stor som Svenska riksdagsgruppen. Ofta sägs att många andra likheter finns. SFP och De gröna säger sig båda vara frisinnade, miljömedvetna, ha ett socialt samvete och värna om minoriteter av olika slag.
I konkreta frågor ser man ändå skillnader. Ett exempel: I det gröna utkastet upprepas partiets åsikt om att pälsnäringen bör förbjudas. SFP:s två ordförandekandidater håller benhårt fast vid att pälsnäringen snarare bör växa.
Att nämna eller inte nämna tvåspråkigheten är förstås också konkret.

, , , ,

Mindre hovsamt på finska

12.05.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Mindre hovsamt på finska)

Spänningen stiger inför sommarens partikongresser.

Kampen mellan Europaparlamentariker Carl Haglund från Esbo och justitieminister Anna-Maja Henriksson från Jakobstad kan bli hisnande jämn. Det kanske gör att intresset för SFP-valet håller i sig. Lovsångerna till motkandidaten börjar kännas aningen tröttsamma.

Att SFP har två utmärkta kandidater och att det blir bra oberoende av vem som väljs behöver partiets politiker inte längre upprepa. Det har gått hem att ingen vill vara elak och det är ju jättebra, men gnistor i debatten om sakfrågor och strategier ger konsumentinformation om vad delegaterna väljer mellan.

En nyhet som kom på köpet när Hbl kartlade åsikterna i riksdagsgruppen är att SFP har gett upp hoppet om att återta det fjärde riksdagsmandatet i Nyland. Enligt gruppordförande Mikaela Nylander blir det rentav svårt att hålla de återstående tre, särskilt om Haglund inte är med bland de nyländska kandidaterna.

På vissa håll i partiet tycks bilden av utvecklingspotentialen i södra Finland vara betydligt dystrare än den som målas upp i SFP:s framtidsmanifest.
I Centerns ordförandekamp är tongångarna mindre hovsamma. Det sköter ordförandekandidat Paavo Väyrynen om. I ett färskt blogginlägg fortsätter han gå åt avgående Mari Kiviniemi, som segrade för två år sedan, då han själv kom jumbo.

– Man har undrat varför jag inte kan stiga åt sidan till förmån för en yngre kandidat som jag kunde vara mentor för. Mina erfarenheter av det är tyvärr dåliga. Inför riksdagsvalet försökte jag påverka partiledningen men ingen lyssnade. Efter valnederlaget fortsatte samma politik och understödet fortsatte att rasa, skriver Väyrynen.

Det var alltså ett fatalt misstag partikongressen gjorde 2010. Om de hade förstått att välja Väyrynen och han hade fått råda skulle Centern fortfarande vara störst och Väyrynen statsminister, är analysen så här i efterskott.
Väyrynen hoppas att misstaget nu rättas till och satsar på att framgången i presidentvalet ska ge utslag i  medlemsomröstningen om ordförandekandidaterna. Den är rådgivande men om Väyrynen segrar bör partikongressen rätta sig efter resultatet, är strategin.

På Centerns fält viskas det nu att Timo Kaunisto med flit gav sin in i ordförandekampen för sent för att hinna med i medlemsomröstningen. För egen del tar han ju inte kampen på allvar. När en av fyra kandidater inte är med väger omröstningens resultat lätt och kongressdelegaterna kan rösta utan barlast, som de alltid gjort.

För övrigt visar den senaste mätningen att Tuomo Puumala, 30, ligger bäst till i ordförandeloppet. Kunde han bli Väyrynens mentor?

,