Vänner, fiender och kotterier
02.06.2012 07:00 | Skriven av i OkategoriseradeMed vänner som detta, vem behöver fiender, är uttrycket jag osökt kom att tänka på i tisdags. Då fick jag veta att Nils Torvalds ringt upp Johan Ekman, ordförande för SFP:s Helsingforskrets, för att diskutera läget i ordförandevalet. Samtalet tog en vändning som Ekman uppfattade som hotfull.
Carl Haglund kanske kom att tänka på uttrycket när han läste om samtalet i onsdagens Hbl.
Torvalds för aktiv kampanj för att Haglund ska bli ny partiordförande, medan före detta SU-aktiva Ekman, som är riksdagsassistent för Anna-Maja Henrikssons supporter Ulla-Maj Wideroos, inte berättar vem han tänker rösta på.
Analysen i Haglunds läger är att Torvalds agerande inte precis gynnar det man vill uppnå. Torvalds lär ända från början ha upplysts om att det vore klädsamt att ligga lågt när han själv har personlig nytta av att Haglund segrar, Torvalds intar ju då Haglunds plats i Bryssel. Att Torvalds inte noterat rådet lär för många SFP:are vara ett mysterium.
Också andra överslag i kampanjen ska ha gjorts av båda kandidaternas anhängare. Stämningen hotar bli inflammerad och följer man inte avgående ordförande Stefan Wallins råd om att tänka på att ett liv finns också efter partidagen kan livet efter Karleby faktiskt bli besvärligt.
Ändå är stämningen nu närmast hjärtlig i jämförelse med ordförandekampen 2002, då Astrid Thors utmanade Jan-Erik Enestam och förlorade med en hårsmån. En del bär fortfarande på ärr efter den kampen.
Inte går det särskilt städat till i Centerns ordförandekamp heller. En avgörande skillnad finns ändå. SFP:s två ordförandekandidater deltar inte själva i sina anhängares spel medan en av Centerns fyra förhoppningsfulla frenetiskt öser dynga över sina medtävlares kampanjer.
Paavo Väyrynen hävdar i sin blogg att det finns illvilliga kotterier som myglar för att jämna vägen för antingen Tuomo Puumala eller Juha Sipilä, de två som verkar ligga bäst till i loppet. Kotterierna finns i den 35-hövdade riksdagsgruppen. Hur de skulle ha makt att styra de tusentals kongressdelegaternas beteende framgår inte, däremot nog att Väyrynen är sårad över att han anklagats för bristande samarbetsförmåga trots att inga bevis för det finns…
Väyrynens nervositet visar att han helt enkelt måste veta vad resultatet i partiet medlemsomröstning egentligen betyder. Han segrade knappt, men bara 10,2 procent deltog. De som ansåg att partikongressdelegaterna inte behöver några råd för att kunna välja ordförande valde att inte delta och de hejar inte på Väyrynen, som var medlemsomröstningens främsta pådrivare.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.
Ja, att Torvalds inte är skickad att notera så mycket borde inte vara en överraskning. Minst av allt ett mysterium. Nu handlade det ändå om andra SFP:are. Det är lite tråkigt.
Otto Kernberg har beskrivit patologisk narcissism med paranoida inslag. Där ingår nyttosökande parasitism och skapande av konflikt som en projicering av den egna paranoian. Det finns t.ex. en latent explosiv konflikt mellan grupper, österbottningar och nylänningar, dvs. den finns inte, men man vill att den finns för att den situation som gynnar en själv ska uppstå. Det är rätt att vara ljugande och manipulerande på ett uppenbart sätt mot kolleger man inte uppskattar då man varit tvungen att välja ett parti man föraktar för att hållas framme. ”Hederligheten” som är en ”insider joke” kan bestå i att man aldrig avvikit från den gamla ideologin, medan man låtit folk missuppfatta saken om de är så dumma. EU-kritiken är liksom alla andra syften dubbeltydig. Man är modigt kritisk och låter igen folket missuppfatta att det är den toppstyrda politiken man ogillar, medan sanningen är att man vill ha mer av den i en tappning som förhindrar de fria aktörerna i en korrigerande marknadsekonomi. Den gamla ”hederliga” socialismen lurar bakom hörnet. Liksom i tv-serien Criminal Minds förekommer två verkligheter parallellt på så sätt att den sanna är den sinnesjuka, medan den sociopata sidan eftersträvar en härmning av normaliteten. Det är viktigt för narcissisten att kunna inbilla sig att den solklara lögnaktigheten tillsammans med framgången beror på list i stället för likgiltighet och bristande energi från partikollegers och allmänhetens sida.
Vad f-n går det åt det parti som jag tillhör?
På Helsingforskretsens årsmöte hotar Löcke att ta till ”Molotov-Ribbentrop-pakten” om inte kretsens årsmöte fattar de beslut Löcke och Spiegel vill att kretsens årsmöte skall fatta.
Torvalds uppmanas ligga lågt (av gu vet vem) och Ekman hotas med Molotovs öde om han fortsätter att vara sig själv.
Hur skulle det vara om vi inom SFP igen skulle återgå till att syssla med samhällspolitiken? På det området finns det väldigt mycket att göra.