Än lär det ska vara sommar men redan syns tecken på en het politisk höst.
Inför kommunalvalet borde regeringen få ihop en budget som ger alla sex regeringspartier något att visa upp, men samtidigt ser eurokris, skuldkris, hållbarhetsgap och allmänt osäkra framtidsutsikter till att det bara finns njugghet att fördela.
För regeringens två stora är det också fråga om en kamp om vem som blir störst i kommunalvalet. Enligt de senaste mätningarna ryms storleksskillnaden mellan Samlingspartiet och SDP just nu inom felmarginalen.
Därför har de två ett trängande behov att profilera sig, som politikprofessor Göran Djupsund konstaterade (Hbl 10.8), ”ett gemensamt intresse av att få en konflikt i någon symbolfråga, en konflikt som ändå inte är så allvarlig att sammanhållningen i regeringen på riktigt hotas”.
På sitt gruppmöte i Nyslott valde SDP äldreomsorgslagen till konflikttema. Politiskt är äldreomsorgen en tacksam fråga, väljarna har ju i olika mätningar tydligt signalerat att bristande resurser och vanvård är en skamfläck för republiken.
SDP fokuserar på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare och har Vänsterförbundet och Kristdemokraterna med på noterna. På sin partidag krävde också SFP ”att det i lagen stiftas om ett minimiantal personer”, något som ledande SFP-politiker nu inte varit särskilt ivriga på att föra fram.
För personal och klienter i äldrevården kan det vara alltför tidigt att applådera en fokusering på kravet på bindande bestämmelser om antalet vårdare.
Det kan låta bra med deklarationer om att äldreomsorgen har högsta prioritet och att en bindande personaldimensionering bör genomföras, men så länge ingenting sägs om själva dimensioneringen, det vill säga hur många fler vårdare man är redo att anslå pengar för, luktar det valfläsk. Lite på samma sätt som den samlingspartistiska retoriken, enligt vilken det är bättre att anpassa personalstyrkan till det verkliga vårdbehovet än att införa en rigid personaldimensionering. Att säga så kostar heller ingenting.
Något av antiklimax blev det när statsminister Jyrki Katainen (Saml) i TV-intervjuer i går förklarade att inga stora meningsskiljaktigheter egentligen finns och att en bindande personaldimensionering nog kan genomföras, om så anses efter att man gått igenom hela äldreomsorgslagens innehåll och sett till att det inte sker på bekostnad av hemvården.
Tanken går också osökt till sagan om Mäster Skräddare som fick tyg för att sy en rock men som slutligen inte ens levererade en tumme till en vante.

I och för sig var det här kanske statsministerns avsikt.