På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Vuxna karlar

22.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

De som vill byta ut SDP:s ordförande Jutta Urpilainen mot fackbossen Antti Rinne har marknadsfört operationen med att sitsen i Jyrki Katainens sexpack lett till att ideologin lyser med sin frånvaro i SDP:s politik. Urpilainen framstår som finansministern som tillbringar alltför mycket tid med att förhandla fram otrevliga beslut i Bryssel och i Statsrådsborgen.

Bakom Rinne finns starka krafter och en massiv kampanjorganisation. Det kan vara en större orsak till att Rinne tycks ha stöd av en majoritet av partikongressdelegaterna än att SDP-fältet skulle se Urpilainen som det stora problemet.

De som inte bestämt sig har sagt att de först vill se vad Rinne står för. I fredags fick de besked när Rinne presenterade sina teser om 2020-talets socialdemokrati.

Om dem kan man säga att om SDP-ideologin lyser med sin frånvaro i regeringens politik så lyser den ideologiska förnyelsen minst lika klart med sin frånvaro i Rinnes teser.

Eller vad sägs om hans första tes om att man bör satsa på ekonomisk tillväxt och sysselsättning? Om det är något som man hört både Urpilainen och Katainen likt papegojor upprepa är det ju orden ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
När orden dessutom återfinns i andra teser och statens roll och trepartssamarbetet starkt betonas går tankarna till flydda tider. Det kanske är meningen.

De mansdominerade industribranscherna har lidit hårt av strukturomvandlingen, så en återgång till gamla goda tider då Finland darrade när de manliga socialdemokratiska fackbossarna slog näven i bordet kan låta lockande. En annan sak är att det är utopistiskt.

De här teserna kan knappast bära Rinne till seger på SDP-kongressen. Vinner han handlar det om något annat. Det har sagts att det är fråga om männens motattack och visst finns det ingredienser av det i ordförandekampen. I riksdagsgruppen leds Rinnes trupper av Jukka Kärnä, som sagt att vuxna karlar inte kan identifiera sig med den nuvarande SDP-ledningen.

Mer handlar det ändå om starka personligheter och en maktkamp mellan olika falanger. I de yvigaste spekulationerna talas det om Eero Heinäluomas comeback som minister. Rinnes uttalanden om sin eventuella framtid som minister får dem att verka mindre yviga. Uttalandena har varit minst sagt varierande.

Det senaste är att Rinne nog kan ta över som finansminister – om partiet så beslutar. Skulle han faktiskt ta över det näst mest krävande ministerjobbet utan en dag av erfarenhet ens av riksdagsarbete? När han inte ens alltid haft koll på de egna finanserna?

Rinne har åkt fast för att ha sjabblat med bokförning, betalt sin telefonräkning med andras pengar och debiterat sin arbetsgivare två gånger för en arbetsresa. Det är hans stödtrupper väl medvetna om – och marknadsför Rinne som den som vuxna karlar ska kunna identifiera sig med.

, , , , , ,

Snoppselfie och sharia

15.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Lena Sundström på Dagens Nyheter skrev i går att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. I dag är det svårt, när det blivit rumsrent att sprida rasbiologiska och nazistiska teorier och när motsatsen till en nazist förmodas vara en vänsterextremist, menar hon, och påpekar att den självklara motsatsen till en nazist tidigare var ”alla vi andra”.

I går spred sig också slasktidningen Seiskas nyhet om sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainens snoppselfie som en löpeld. De är inget överraskande med det, men en påminnelse om varför Seiska har fokus på Hakkarainen är på sin plats.

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste ingen vilka partiets folkvalda var. Merparten var på riksplanet helt okända och på de flesta redaktioner funderade man på sätt att presentera dem. På Helsingin Sanomat valde Jaakko Hautamäki på måfå ut Teuvo Hakkarainen. Videoklippet med Hakkarainens uttalanden om ”negergubbar” och hånfulla imitationer av muslimska böneutrop är vid det här laget politisk historia.

Hakkarainen blev rikskändis på grund av ett rasistiskt uttalande och det är kändisar som Seiska lever på.

I Finland är det vanligt att fylltrattar får sympatier, men ska man tycka synd om en rasistisk fylltratt? Valet är fritt. Själv anser jag det mer anmärkningsvärt att riksdagsledamöter är rasister än att en av dem visar snoppen.

När de får frågan säger Hakkarainen och andra sannfinländare som uttalat sig rasistiskt att de absolut inte är rasister. Man kan välja att tro dem om man accepterar logiken i att säga att man inte är rasist och sedan konstatera att mörkhyade muslimer från Afrika saknar förmåga att anpassa sig till vårt västerländska samhälle.

Det har till exempel Hakkarainens partikamrat Jussi Halla-aho konstaterat. Halla-aho är dömd för rasism. Nu ondgör han sig i ett skriftligt spörsmål över att Helsingin Muslimit inbjudit muslimpredikanten Bilal Philips till Finland.

Philips försvarar självmordsbombare, är avogt inställd till judar, godkänner barnäktenskap och våld i äktenskapet och förespråkar avrättning av homosexuella.

Halla-aho är sin agenda trogen när han ifrågasätter Bilal Philips Finlandsbesök, men är det politiskt inkorrekt att vara av samma åsikt för att Halla-aho dömts för rasism?

I den nya regeringen i Ukraina sitter ministrar från det högerextrema partiet Svoboda. Förutom hat mot det ryska finns i partiet ren nazism med hat mot judar och homosexuella som ingredienser.

Ska vi hylla högerextremister i Ukraina för att de är på ”vår” sida i Krimkonflikten?

Vilka är ”alla vi andra” egentligen i dag?

, , , , , , , , ,

Kärnfrågor och kärnkraft

08.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Kärnfrågor och kärnkraft)

Fennovoimas kärnkraftsprojekt har satt i gång nya spekulationer om hur långlivad Jyrki Katainens sexpack kommer att vara. När de här läggs till de gamla spekulationerna om att det ständiga behovet att skära ner och höja skatter för att täppa till hållbarhetsgapet tär på sammanhållningen, ligger det nära till hands att dra slutsatsen att regeringens dagar snart är räknade.
Det finns ändå mycket som talar för att Jyrki Katainen sitter som statsminister valperioden ut. Framför allt handlar det om att inget av de sex regeringspartierna har något att vinna på att fälla regeringen. Inte heller Vänsterförbundet och De gröna, som är de två partier som är närmast regeringssorti. För dem handlar det om att ideologi och principer inte kan urvattnas i det oändliga utan att partiets gräsrötter röstar med fötterna. Det ska vägas mot att man vill vara med och påverka de stora ekonomiska besluten.
Vänsterförbundet våndas över de nya konkreta sparåtgärder som regeringen ska besluta om i slutet av månaden. Det är ändå svårt att se varför partiet nu skulle hoppa av när man hållits med i de tidigare omgångarna.
Kärnkraftsmotståndet är inte lika viktigt för Vänsterförbundet som för det gröna. Även om det finns ett partibeslut med ett kategoriskt nej till kärnkraft finns det en falang i partiet som håller på en utbyggnad av kärnkraften för att trygga jobben.
Om regeringsmajoriteten drar den politiska slutsatsen att Fennovoimas nya ansökan bara kompletterar den gamla ansökan som riksdagen godkände 2010 kan det vara lättare för Vänsterförbundet än för De gröna att acceptera det.
Hos de andra regeringspartierna finns det förhoppningar om att också De gröna kunde fås med på noterna, men även om det inte går vägen är siktet inställt på att regeringen fortsätter. Med minskad parlamentarisk styrka, men i alla fall.
Hålls Vänsterförbundet kvar har regeringen en majoritet i riksdagen på 113 mandat. Det räcker för att regera rätt så tryggt. Lämnar både Vänsterförbundet och De gröna regeringen är majoriteten nere i 101. Det är skakigt, men siktet lär vara inställt på att också det ska vara möjligt.
Det är ju så att riksdagen inte så där bara i allmänhet kan bestämma sig för att fälla regeringen. Det måste finnas en fråga som man kan ordna en förtroendeomröstning om. Enligt Yles mätning skulle 101 riksdagsledamöter rösta för Fennovoimas kärnkraftsprojekt, medan bara 39 ledamöter skulle rösta mot det.
Så oberoende om Katainen har sex, fem eller fyra partier i sin regering efter det slutliga Fennovoimabeslutet så faller den inte på kärnkraften.

Pompösa gubbar

01.03.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Pompösa gubbar)

Europaparlamentsvalet hålls i slutet av maj och den nya kommissionen tillträder först i november, men spelet om EU:s topposter pågår för fullt.

Det handlar om fem toppjobb, EU-kommissionens ordförande, parlamentets talman, Europeiska rådets ordförande, unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och ledaren för eurogruppen. Vad den sistnämnda beträffar omfattar eurogruppen ju inte alla medlemsländer och det är ännu oklart om det blir ett heltidsjobb. Så man kanske ska tala om fyra och ett halvt toppjobb. Å andra sidan ska Nato få en ny generalsekreterare och Nato är en viktig aktör i Europa med 22 EU-medlemmar med i alliansen och högkvarter i Bryssel, så drygt fem toppjobb är närmare sanningen – om man bortser från att Natojobbet inte ligger på samma förhandlingsbord som de andra.

Som icke medlem i Nato är Finlands chanser förstås noll för Natojobbet. Också beträffande EU-toppjobben är chanserna små. Ändå bollas det på olika håll med ekvationer som kunde leda till att Finland får sin man på en av topposterna. Än har Jyrki Katainen setts ligga bra till som kommissionsordförande eftersom hans namn har nämnts i utländska tidningar, än har Olli Rehn nämnts som lämplig som eurogruppens ordförande och än har Alexander Stubbs meriter för posten som unionens höga representant för utrikesfrågor förts fram.

I ekvationerna, som för att de ska få önskat resultat förutsätter osannolik och ofrivillig välvilja av de stora aktörerna, handlar det uttryckligen om att föra fram lämpliga finländska män. När det enda säkra i sammanhanget är att en finländare kommer att sitta i EU-kommissionen är det här en märklig prioritering.

Att kvinnor lyser med sin frånvaro i kommissionärsspekulationerna är desto märkligare som man nu också i Bryssel på allvar lär vilja fräscha upp bilden av EU-makthavarna som en samling pompösa gubbar. Det kan rentav ske med milt tvång så att kommissionärsposten kan bli tyngre eller lättare beroende på om medlemslandet för fram en kvinna eller man för jobbet.

Just nu verkar det mer än sannolikt att Alexander Stubb är Finlands kommissionärskandidat. Stubb kan knappast ses som en pompös gubbe, men det finns faktiskt inget som hindrar att Finland har två kandidater, en man och en kvinna. Om det inte anses som ett hinder att Heidi Hautala hunnit marknadsföra sig själv som den kvinnliga kandidaten, förstås.

, , , , ,

Enväldiga tag

22.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enväldiga tag)

Regeringens våndor med skuldspiral, hållbarhetsgap och tilltrasslade strukturreformer har den här veckan fallit i glömska när blodet flutit på gatorna i Kiev. Det finns naturligtvis ingenting att säga om det.

Egentligen är det också svårt att ha invändningar mot att OS-medaljer och den jämlika äktenskapslagen stjäl rubrikutrymme. Också mindre viktiga saker skulle vid det här laget kännas högintressanta i jämförelse med långdansen kring om tre miljarder euro ska fås in i statskassan på ett år eller tre.

Intressant kan det ändå bli när de konkreta besluten ska fattas om vilka skatter som ska höjas och vilken service som ska försämras. Statsminister Jyrki Katainen har bjudit in oppositionen till förhandlingar om anpassningsåtgärderna, men de hålls på ett mer allmänt plan.

Katainen vill ha svar på om partierna binder sig till att stoppa skuldutvecklingen, om de godkänner Finansministeriets ekonomiska prognos och anpassningskraven som prognosen medför och om åtgärderna borde genomföras på en gång eller delas upp över tre år.

Inte helt överraskande har oppositionen därför tackat ja med förbehåll. Någon fullmakt in blanco för regeringen att fatta beslut som sträcker sig över valperioden ger inget oppositionsparti med självbevarelsedrift.

Verkligt intressant var det att notera skillnaden mellan Centerns och Sannfinländarnas svar på Katainens invit. Centern höll möte och meddelade sedan att partiet deltar i förhandlingarna, i partiordförande Juha Sipiläs sjukfrånvaro med vice ordförande Annika Saarikko i spetsen.

För Sannfinländarna gick det till på ett lite annat sätt.

– Jag har meddelat statsminister Jyrki Katainen att jag deltar i de förhandlingar han kallat till, skrev partiordförande Timo Soini i sin blogg i onsdags.

Inte ett ord om att partiet hade fattat beslutet fanns i inlägget. Det är förstås möjligt att andra sannfinländare fick vara med på ett hörn, men formuleringen lämnar inte så mycket utrymme för den tolkningen.

Efter dramat med Pirkko Ruohonen-Lerner som manövrerades ut som gruppordförande medan Soini befann sig på Barack Obamas bönefrukost drog många slutsatsen att Soini hade börjat lätta på greppet. Kanske slutsatsen var förhastad.

Det får vi se när partiets folkvalda tar ställning till den jämlika äktenskapslagen. Soini har krävt att alla följer partiets linje och röstar nej. Det brukar vara riksdagsgruppens ordförande som kommer med ukaser om gruppdisciplin och nyvalda Jari Lindström har haft en betydligt mjukare framtoning.

, , , , , , ,

Varningsklockor och dålig hörsel

15.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Varningsklockor och dålig hörsel)

De ekonomiska experterna har nu kommit fram till att de nya anpassningsåtgärder som behövs för att bryta skuldspiralen måste spridas ut över åren 2015–2018. Om anpassningen görs med en gång skjuter man sig i foten eftersom tillväxten då stryps, menar de.

Det har varit klart ett tag att åtgärderna kommer att sträcka sig över valperioden. Statsminister Jyrki Katainen har ändå bestämt förnekat att det handlar om ansvarsflykt eftersom hans regering tar alla beslut så att den sittande riksdagen hinner godkänna dem.

Det är inget ovanligt att en regering fattar beslut som sträcker sig över valperioden. De flesta vanliga lagar är i kraft tills vidare. Nu ryar oppositionen ändå över att man binder händerna på nästa regering. Oppositionen backas upp av president Sauli Niinistö som tydligen fått för sig att han bör leda regeringen från  Sotji.Det är nästan Kekkonentag över det hela och Katainen har fått krypa till korset och bjuda in oppositionen till förhandlingar.

När välfärden alltmer naggas i kanterna handlar det om stora saker, men ändå känns det märkligt att så lite uppmärksamhet ägnas åt vilka följder den utdragna ekonomiska krisen kan få för hela Europabygget.

I krisens kölvatten sköljer en våg av populism, extremism och ren fascism över Europa. Det är EU-eliten och de nationella regeringarna nog medvetna om, men det tycks vara så viktigt att bevisa att krisen sköts på rätt sätt att man låter det vara oklart för EU-medborgarna vad idén med unionen är.

För klarhetens skull: i Lissabonfördraget står det att mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter är den värdegrund EU vilar på.

Det finns ändå politiker och andra medborgare som är oroade över extremismens frammarsch och hör stöveltramp från 1930-talet. I Sverige är de rätt många. Det senaste exemplet är Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.

– Det här är den allvarligaste situationen sedan 1930-talet. Människor har glömt vad fascism är. Det finns en risk för att antidemokratiska och rasistiska partier får reell politisk makt. Om det sker är det en enorm utmaning för Europa att hantera, konstaterade Sjöstedt i onsdags.

I Finland är det mer tunnsått, så när Jyrki Katainen under statsministerns frågestund (Yle 9.2) oroade sig för om ”vi andra har tillräckligt med styrka att försvara de europeiska grundvärderingarna” mot extremismen borde det vara värt att notera.

– Alltid när politiska rörelser ifrågasätter människors lika värde borde varningsklockorna ringa och de ringer faktiskt redan, sa Katainen.

Om Sauli Niinistö har hört dem är oklart, trots att hans uppgift mer är att vara lyhörd för dylika varningsklockor än att blanda sig i inrikespolitiken.

, , , , ,

Råttor och mullvadar

08.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Råttor och mullvadar)

Politikens vårsäsong kom i gång den här veckan i och med att riksmötet 2014 öppnades. Sannfinländarna stal genast showen när de under dramatiska former bytte ordförande för riksdagsgruppen.

Avsatta Pirkko Ruohonen-Lerner talade rentav om mullvadsarbete utfört av partikamraterna Reijo Tossavainen och Kaj Turunen. I och för sig är mullvadsarbete tillåtet om man med det avser samtal bakom kulisserna för att få sin egen kandidat vald, så någon värre synd gjorde de anklagade mullvadarna sig inte skyldiga till.

Slutresultatet är i alla fall att bilden av Sannfinländarna åtminstone inte blir mindre mansdominerad.

Att Ruohonen-Lerner petades av tidigare pappersarbetaren Jari Lindström ger förmodligen karlakarlarna inom SDP ytterligare en orsak att avundas Sannfinländarna. Industriarbetarna har ju lämnat SDP som råttor lämnar det sjunkande skeppet och det här har satt i gång ett uppror med målet att störta kvinnoväldet i partiet.

I SDP:s riksdagsgrupp leds upproret av Jukka Kärnä och karln som ska ersätta Jutta Urpilainen är fackbossen Antti Rinne. Det viskas att talman Eero Heinäluoma är en av huvudstrategerna bakom operationen.

Ingen har ännu talat om mullvadsarbete, men i onsdags varnade Socialdemokraternas nestor Jacob Söderman för att stämningen snabbt kan bli obehaglig i kampen om partiordförandeposten.

Tecken finns redan på att kampen inte blir så ädel. Ingen borde ha något att invända mot att man pekar på brister i det egna partiets insats i regeringen, men det som nu saknas är hur man själv skulle ha gjort det så mycket bättre. Dylikt tar inte SDP ur gallupsvackan, påpekar Söderman.

Tilläggas kan att det fortfarande sprids historier som har som syfte att underminera Urpilainens sakkunskap, historier som garanterat inte skulle berättas om en manlig finansminister.

SDP har en historia av att inte behandla sitt ledargarnityr särskilt ömt men i den inga bevis finns för att det skulle föra partiet till framgång. Vill socialdemokraterna inte gräva ned sig ännu djupare i dyn borde de alltså lyssna på Söderman.

Att 2014 på allvar hävda att karlatag behövs för att få SDP på fötter är dessuto bara pinsamt.

Pinsamt är också att ingen reagerar på hur manlig hierarkin i republiken är. Toppen består av president Sauli Niinistö, statsminister Jyrki Katainen, talman Eero Heinäluoma, första vice talman Pekka Ravi och andra vice talman Anssi Joutsenlahti.

Ändringar i talmanstrion kunde ha gjorts i tisdags.

, , , , , , ,

Bräckliga barrikader

01.02.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bräckliga barrikader)

Våndorna var långa och svåra när Jyrki Katainens regering föddes i juni 2011 och det är så sant som Raimo Sailas, tidigare statssekreterare vid finansministeriet skrev i augusti: Sexpacken skulle knappast ha blivit verklighet om inte regeringsprogrammet hade byggts på en orealistisk ekonomisk grund, så pass motstridiga var viljorna redan från början.

I en flerpartiregering är regeringsprogrammet heligt. När förhandlarna efter tidvis dramatiska förvecklingar på Ständerhuset enades om att ”statens skuldkvot ska börja minska före utgången av valperioden” så är det hugget i sten, oberoende av att de redan från början orealistiska förhoppningarna på tidtabellen för återhämtning är ännu mer orealistiska i dag.

En bakdörr för anpassningsåtgärder lämnades däremot på glänt och den har använts flitigt. I regeringens budgetramförhandlingar i mars planeras nya anpassningsåtgärder för tre miljarder euro. Annars antas att målet för skuldsättningen inte nås.

När det nu talas om regeringskris handlar det därför främst om att finansminister Jutta Urpilainen (SDP) säger att det inte borde vara så stor brådska med att stoppa skuldsättningen.

– Största delen av experterna anser att tidtabellen inte är möjlig, att tre miljarder är för mycket på ett år, och att så kraftiga åtstramningar skulle äventyra den spirande tillväxten, berättade hon på det ekonomiska expertforumet i torsdags.

Det socialdemokratiska partifältet ser som regel nedskärningar i den offentliga sektorn som det mest motbjudande alternativet. Urpilainens visioner om att hellre skjuta fram skuldmålet ska ses mot bakgrunden av det.
Vänsterförbundet och De gröna har liknande prioriteringar.

På andra sidan barrikaderna finns Samlingspartiet och de för den ekonomiska politikens del trogna drabanterna SFP och Kristdemokraterna.

Motsättningarna torde ändå inte heller den här gången vara omöjliga att övervinna. Åtminstone av pressmeddelandet att döma har statsminister Jyrki Katainen inte tagit illa vid sig av att ministerkollegan Urpilainen höjde profilen medan han befann sig i Afrika. Både anpassningsåtgärdernas tidtabell och innehåll ska diskuteras, tycker statsministern.

Naturligtvis ska statsministern tycka just det och regeringen hålls antagligen ihop därför att inget regeringsparti har något att vinna på att spräcka den. Att tåga ut nu för att man motsätter sig impopulära anpassningsåtgärder är inte särskilt trovärdigt. Anpassning har ju varit regeringens ledord i snart tre år.

, , ,

Elefanter och andra tungviktare

25.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Elefanter och andra tungviktare)

För inte alltför länge sedan kallades Europaparlamentet för elefanternas begravningsplats. Det var stället dit avdankade politiker skyfflades till en bekväm och välbetald tillvaro, ur vägen för de yngre förmågorna på hemmaplan.

I takt med att integrationen fördjupats och parlamentet fått mer makt har öknamnet fallit i glömska också i Finland. Ett klart bevis på det är det stora intresset för Europaparlamentsvalet i maj som yngre politiska tungviktare visar.

Det senaste exemplet är Samlingspartiets kommunminister Henna Virkkunen, 41, som säger sig vilja bli EU-parlamentariker för att kunna förnya och ruska om EU-strukturerna. Inom oppositionen och ute på kommunfältet lär många önska henne framgång eftersom de anser att hon ruskat om strukturerna här hemma mer än tillräckligt. De hoppas att efterträdaren går mildare fram med tvångsinlösningsparagrafer och annat obehagligt.

Frågan är ändå hur mycket Virkkunen kommer åt att ruska om EU-strukturerna om hon blir invald som en av 751 parlamentariker. Nämnas kan att nya parlamentariker i decennier sagt att den huvudlösa strukturen med kappsäcksrally mellan Strasbourg och Bryssel måste få ett slut – utan att något ändrats på den punkten. Vissa saker är heligare än andra.

En kommissionär har i alla fall mycket makt och på gårdagens presskonferens menade statsminister Jyrki Katainen, 42, att Virkkunen skulle vara en bra kommissionär. Man kan undra varför han sa det. Klart är att hans kompis ”Mister EU” Alexander Stubb är bättre kvalificerad för det uppdraget. När Stubb, 45, lanserade sin kandidatur konstaterade Katainen själv att Stubb hör till alla tiders främsta finländska EU-experter. Fast kanske det inte får se så färdigt planerat ut?

Katainens egna planer är okända, men det ser ut att luta åt att han fortsätter att spela på hemmaplan ett tag till. Om tre samlingspartistiska ministrar med statsministern i spetsen säger att de vill lämna regeringen för att åka till Bryssel är det ajöss med det partiets trovärdighet. Så om Katainen så småningom meddelar att han vill fortsätta som partiordförande och statsminister är det ingen överraskning. OM den där överraskningen i form av ett samtal från Bryssel sedan kommer kan han säga att det är ett erbjudande man bara inte kan tacka nej till.

, , , , ,

Drömmarnas Bryssel

18.01.2014 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömmarnas Bryssel)

När det nu är klart att Alexander Stubb ställer upp i EU-valet återstår kannstöperierna om Jyrki Katainens framtid. Särskilt som Stubbs framtid hänger ihop med den.

En del tippar att också Katainen väljer Bryssel och då är ett argument att han här hemma uppnått allt som går att uppnå. Att han skulle behålla statsministerposten efter valet 2015 verkar dessutom just nu osannolikt, så stadigt som Centern hållit tätplatsen i opinionsmätningarna. Och livet här är inte alltid lätt för en avdankad statsminister (fråga bara Esko Aho och Paavo Lipponen).

Men. Samlingspartiet har inte uppnått alla de mål Katainen ställde när han valdes till partiordförande på partikongressen 2004.

Katainen tog över ett parti i opposition och deklarerade att målet var att söka samarbete främst med Centern. Han såg det som ”onormalt” att de två borgerliga partierna skyggar för varandra. Målet uppnåddes i valet 2007, då han själv blev finansminister i den Centerledda regeringen. Just nu är Centern i opposition, men förhållandet mellan de två är normaliserat.

Under Katainens ledning har Samlingspartiet definierat sig som ett center-högerparti. Partiet är fortfarande just detta, men det nattsvarta ungdomsförbundet får en att fråga sig hur länge. Tar de ungas värderingar över i moderpartiet får Katainens skötebarn öppenhet, tolerans och tvåspråkighet stryka på foten. Katainen har inte utpekat partiets eget ungdomsförbund som den skyldiga, men klart är att han är uppriktigt oroad för att unkna värderingar ska ta över i samhället.

2004 berättade Katainen att hans mål är att förnya välfärdssamhället. Den förnyelsen går inte på räls, precis.

Och. Samlingspartiets väljarstöd ligger långt ifrån målet Katainen satte för tio år sedan. Trettio procent skulle det upp till och i dag ger mätningarna siffror under tjugo.

Vad värderingarna beträffar kan Katainen ändå lugnt överlåta partiet åt vem som helst av dem som nämnts i ordförandespekulationerna. Folkfavoriten Stubbs värderingar är identiska med Katainens, gruppordförande Petteri Orpos likaså och näringsminister Jan Vapaavuori har stadigt närmat sig huvudfåran.

Katainen blir EU-kommissionär om han vill. Topposterna i Bryssel är en helt annan historia och Katainen lät i går tveksam till sina egna möjligheter. Osäkert är om det duger för en ex-statsminister att bli en kommissionär i ledet. Säkert är att Stubb vill, att bli kommissionär är rentav hans dröm. Partiordförandeposten verkar han inte drömma om. Kanske tycker han som ministerkollegan Lauri Ihalainen i torsdags.

– Att vara partiordförande är inte min grej, sa Ihalainen.

, , , , , , ,