Oppositionen har som på beställning fått två tunga vapen i kommunalvalet.

I debatten om försvarsreformen bortser många från att syftet är att försöka rädda försvarsförmågan när pengarna tryter, inte att upprätthålla sysselsättningen i regionerna. Att uttala oro för jobben och infrastrukturen i en region som mister sin garnison är ett betydligt konkretare tillhygge i valkampanjen än att analysera abstrakta säkerhetshot.
Sannfinländarna har valt att skjuta skarpt mot försvarsreformen. I sin interpellation vill partiet bevara alla truppförband, också det svenskspråkiga, förutsatt att det flyttar från Dragsvik.

Centern koncentrerar sig på att försöka torpedera kommunreformen.  Centern interpellerar om regeringens förslag,  som ”orsakat kaos ute i kommunerna och äventyrar kommuninvånarnas tillgång till service”.
Centerns val av vapen är föga förvånande. Missnöjet över den nya kommunkartan, där antalet kommuner minskats till 70, är utbrett och oron över konsekvenserna påtaglig. Men framför allt hotar kommunsammanslagningarna Centerns maktpositioner och rimmar illa med partiets decentraliseringsideologi.
Enligt partiordförande och  ex-kommunminister Mari Kiviniemi har den blåröda ideologin färgat regeringens planer på storkommuner.
– Det handlar om en ideologisk vilja att centralisera makten dels till huvudstaden och dels till färre regionala centralorter, sa Kiviniemi när interpellationen presenterades.
Partiets andra ex-kommunminister Tapani Tölli menar att ett syfte med reformen är att komma åt landskapen. Det är nära på helgerån för Centern, som i decennier målmedvetet har arbetat för att stärka landskapens ställning.
– Samlingspartiet har rent ut sagt att landskapsnivån borde avskaffas, förklarade han förnärmat.
Dragkampen om kommunerna och de landskapsförbund de bildar handlar om makt. Centern styr enväldigt i de flesta landsortskommuner i det finska Finland. Landskapsförbunden har varit ett sätt för Centern att öka inflytandet i städerna, där Samlingspartiet ofta är starkast. Hur inflytandet kan användas såg vi i dragkampen om landskapets orientering. Då ansåg Centern att Karelbys åsikt vägde lätt eftersom de små centerstyrda kommunerna hade rätt.
Går allt enligt regeringens planer faller det minsta landskapet först. Mellersta Österbotten, som skapades under Esko Ahos (C) regering, kan ju inte finnas kvar när alla landskapets kommuner ska gå samman till en storkommun.
Då måste den nya storkommunen söka sig ett nytt landskap och sår som knappt helats rivs upp igen.

Konflikten mellan försvarsminister Stefan Wallin (SFP) och Sannfinländarna har skapat rubriker under veckan som gått.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta att Sannfinländarna med försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö i spetsen använder oppositionens tyngsta vapen och interpellerar om försvarets strukturreform.

Däremot verkar Niinistös partibroder Pentti Oinonen skjuta mygg med elefantbössa när han vill att justitiekansler inte bara ska utreda Wallins eventuella jäv när garnisonsbeslutet fattades utan också ta ställning till hotelser som han upplever att försvarsministern utsatt honom för.
Oinonen hävdar att en upprörd Wallin sagt att han tillgriper motåtgärder om inte Sannfinländarna slutar kritisera Dragsvikbeslutet. Det är förstås möjligt att Oinonens egen uppfattning om vad motåtgärder kan vara gör att han känner sig hotad.

Själv tycker jag åsiktsutbytet mellan Wallin och Sannfinländarna påminner om en rätt normal diskussion utanför riksdagens plenisal. Jag har hört många mer animerade samtal i riksdagskorridorerna. De har aldrig gått vidare till JK.

Debatten om Wallins temperament och omdöme i umgänget med journalister går också het. En och annan av oss har utsatts för Wallins sms-attacker. Vad det har att göra med sannfinländska politikers JK-anmälan har jag svårt att förstå.

Det hör inte heller hit, men jag har många gånger sett prov på Pentti Oinonens temperament och omdöme. Därför kunde jag inte tro mina öron när jag nyligen hörde Timo Soini (Sannf) uttala sig i finskspråkiga Yle.

Soinis bedömning av Oinonen och de två andra sannfinländarna som Wallin diskuterade med var att de alla tre är sansade och behärskade.

Talar Soini om samma sansade Oinonen som i maj 2009 drog paralleller mellan samkönade par och tidelag och som 2011 bojkottade självständighetsmottagningen för att slippa se samkönade par dansa? Och som beskrev nedläggningen av Norra Karelens brigad på följande sätt:
– Hur tror ni, minister Wallin, att det känns för våra veteraner när den seger vapenbröderna vann med sitt blod omintetgörs av nedläggningen av Norra Karelens brigad, så att man av språkpolitiska orsaker ska kunna bevara den svenskspråkiga garnisonen i Dragsvik?

När statsminister Paavo Lipponen (SDP) 1996 hotade Mauri Pekkarinen med det legendariska nahkurin orsilla tavataan, eller inför döden är vi alla lika, gick det ett sus genom plenisalen, men någon JK-anmälan gjordes inte.

Lipponen hade också åsikter om vad som fanns under Pekkarinens peruk. Det fick inga juridiska följder.

Men, någon slutsats av jämförelsen mellan reaktionerna på Lipponens retorik och Oinonens JK-anmälan ska man förstås inte dra.

Eller hur?

När Pekka Haavisto (Gröna) tog sig vidare till presidentvalets andra omgång deklarerade hans stödtrupper euforiskt att Finland hade förändrats, oberoende av vem som skulle vinna. I otaliga inlägg sågs Haavistos framgång som ett bevis på att finländarna trots allt är öppna och toleranta.
Efter Sauli Niinistös (Saml) solklara seger var det statsminister Jyrki Katainens (Saml) tur att entusiastiskt konstatera att presidentvalet som helhet visat att Finland är ett modernt och öppet samhälle.
– Luften har nu rensats från den unkenhet som funnits efter riksdagsvalet. Nu ser jag ett modigt och ansvarsfullt Finland som förhåller sig öppet till det som är annorlunda, förklarade Katainen.
I traditionella och sociala medier myntades begreppet ”Haavistoeffekten” för att, som Vasabladet uttryckte det, beskriva att ”nationen tack vare Haavisto tagit några steg mot öppenhet, ökad tolerans och respekt”.
Bara ett par dagar efter presidentvalet inleddes riksdagens vårsäsong. Det blev en rivstart, med en hetsig diskussion om de eldfängda reformerna av försvars- och kommunstrukturen på torsdagens frågestund och följande dag debatt med anledning av statsministerns upplysning om vårens svåra ekonomiska beslut.
Debatterna följde känt mönster. Sannfinländarna använde krigsveteranerna och språkpolitiken som vapen i attackerna mot regeringen, Centern ömmade för de små landsortskommunerna där partiet har makten och i regeringsleden vittnade man om att det inte går att ändra på de svåra beslut som föreslås eftersom allt i så fall bara blir ännu värre.
Vardagen inföll snabbt och sett från riksdagens horisont verkar den ljusa framtid som målades upp under presidentvalet väldigt avlägsen.
Som Sannfinländarnas ordförande och presidentkandidat Timo Soini (Sannf) uttryckte det på torsdagen:

– Pekka Haavisto är en vanlig man i ledet i utrikesutskottet som jag basar för.
Soini är ordförande för utrikesutskottet i kraft av partiets skrällseger i riksdagsvalet. I det valet var Haavistos parti tillsammans med Centern den stora förloraren.
Styrkeförhållandena i riksdagen är exakt de samma som de var före presidentvalet. Sannfinländarna har 39 mandat och De gröna 10. Det är verkligheten i riksdagen i tre år till.
När dessutom politikens evighetsmaskin Paavo Väyrynen (C) meddelat att han vill bli partiordförande och statsminister kan man bara konstatera att presidentvalet kanske inte förändrade så mycket i alla fall.