Med vänner som detta, vem behöver fiender, är uttrycket jag osökt kom att tänka på i tisdags. Då fick jag veta att Nils Torvalds ringt upp Johan Ekman, ordförande för SFP:s Helsingforskrets, för att diskutera läget i ordförandevalet. Samtalet tog en vändning som Ekman uppfattade som hotfull.
Carl Haglund kanske kom att tänka på uttrycket när han läste om samtalet i onsdagens Hbl.
Torvalds för aktiv kampanj för att Haglund ska bli ny partiordförande, medan före detta SU-aktiva Ekman, som är riksdagsassistent för Anna-Maja Henrikssons supporter Ulla-Maj Wideroos, inte berättar vem han tänker rösta på.
Analysen i Haglunds läger är att Torvalds agerande inte precis gynnar det man vill uppnå. Torvalds lär ända från början ha upplysts om att det vore klädsamt att ligga lågt när han själv har personlig nytta av att Haglund segrar, Torvalds intar ju då Haglunds plats i Bryssel. Att Torvalds inte noterat rådet lär för många SFP:are vara ett mysterium.
Också andra överslag i kampanjen ska ha gjorts av båda kandidaternas anhängare. Stämningen hotar bli inflammerad och följer man inte avgående ordförande Stefan Wallins råd om att tänka på att ett liv finns också efter partidagen kan livet efter Karleby faktiskt bli besvärligt.
Ändå är stämningen nu närmast hjärtlig i jämförelse med ordförandekampen 2002, då Astrid Thors utmanade Jan-Erik Enestam och förlorade med en hårsmån. En del bär fortfarande på ärr efter den kampen.
Inte går det särskilt städat till i Centerns ordförandekamp heller. En avgörande skillnad finns ändå. SFP:s två ordförandekandidater deltar inte själva i sina anhängares spel medan en av Centerns fyra förhoppningsfulla frenetiskt öser dynga över sina medtävlares kampanjer.
Paavo Väyrynen hävdar i sin blogg att det finns illvilliga kotterier som myglar för att jämna vägen för antingen Tuomo Puumala eller Juha Sipilä, de två som verkar ligga bäst till i loppet. Kotterierna finns i den 35-hövdade riksdagsgruppen. Hur de skulle ha makt att styra de tusentals kongressdelegaternas beteende framgår inte, däremot nog att Väyrynen är sårad över att han anklagats för bristande samarbetsförmåga trots att inga bevis för det finns…
Väyrynens nervositet visar att han helt enkelt måste veta vad resultatet i partiet medlemsomröstning egentligen betyder. Han segrade knappt, men bara 10,2 procent deltog. De som ansåg att partikongressdelegaterna inte behöver några råd för att kunna välja ordförande valde att inte delta och de hejar inte på Väyrynen, som var medlemsomröstningens främsta pådrivare.
Mindre hovsamt på finska
12.05.2012 07.00 | Skriven av i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Mindre hovsamt på finska)Spänningen stiger inför sommarens partikongresser.
Kampen mellan Europaparlamentariker Carl Haglund från Esbo och justitieminister Anna-Maja Henriksson från Jakobstad kan bli hisnande jämn. Det kanske gör att intresset för SFP-valet håller i sig. Lovsångerna till motkandidaten börjar kännas aningen tröttsamma.
Att SFP har två utmärkta kandidater och att det blir bra oberoende av vem som väljs behöver partiets politiker inte längre upprepa. Det har gått hem att ingen vill vara elak och det är ju jättebra, men gnistor i debatten om sakfrågor och strategier ger konsumentinformation om vad delegaterna väljer mellan.
En nyhet som kom på köpet när Hbl kartlade åsikterna i riksdagsgruppen är att SFP har gett upp hoppet om att återta det fjärde riksdagsmandatet i Nyland. Enligt gruppordförande Mikaela Nylander blir det rentav svårt att hålla de återstående tre, särskilt om Haglund inte är med bland de nyländska kandidaterna.
På vissa håll i partiet tycks bilden av utvecklingspotentialen i södra Finland vara betydligt dystrare än den som målas upp i SFP:s framtidsmanifest.
I Centerns ordförandekamp är tongångarna mindre hovsamma. Det sköter ordförandekandidat Paavo Väyrynen om. I ett färskt blogginlägg fortsätter han gå åt avgående Mari Kiviniemi, som segrade för två år sedan, då han själv kom jumbo.
– Man har undrat varför jag inte kan stiga åt sidan till förmån för en yngre kandidat som jag kunde vara mentor för. Mina erfarenheter av det är tyvärr dåliga. Inför riksdagsvalet försökte jag påverka partiledningen men ingen lyssnade. Efter valnederlaget fortsatte samma politik och understödet fortsatte att rasa, skriver Väyrynen.
Det var alltså ett fatalt misstag partikongressen gjorde 2010. Om de hade förstått att välja Väyrynen och han hade fått råda skulle Centern fortfarande vara störst och Väyrynen statsminister, är analysen så här i efterskott.
Väyrynen hoppas att misstaget nu rättas till och satsar på att framgången i presidentvalet ska ge utslag i medlemsomröstningen om ordförandekandidaterna. Den är rådgivande men om Väyrynen segrar bör partikongressen rätta sig efter resultatet, är strategin.
På Centerns fält viskas det nu att Timo Kaunisto med flit gav sin in i ordförandekampen för sent för att hinna med i medlemsomröstningen. För egen del tar han ju inte kampen på allvar. När en av fyra kandidater inte är med väger omröstningens resultat lätt och kongressdelegaterna kan rösta utan barlast, som de alltid gjort.
För övrigt visar den senaste mätningen att Tuomo Puumala, 30, ligger bäst till i ordförandeloppet. Kunde han bli Väyrynens mentor?
Centerns terrier Mauri Pekkarinen levererade utan tvivel veckans största politiska överraskning. Som smeknamnet berättar brukar han inte ge upp, men nu fick han nog av att avgående partiordförande Mari Kiviniemi och partisekreterare Timo Laaninen med mediernas benägna hjälp slog in honom i samma paket som Paavo Väyrynen. Han drog sig ur partiordförandekampen.
Den självklara slutsatsen är att Väyrynens chanser ökar. Ett par av partiets folkvalda menade ändå genast att det knappast bär ända fram. Tippningen var att Tuomo Puumala, eller kanske rentav de grå eminensernas nya favorit Juha Sipilä, i den andra röstomgången slår ut Väyrynen.
Varken partiets medlemsomröstning eller mätningar som medierna gjort tillmättes någon större betydelse. De upp till 3000 partikongressdelegaterna avgör och för två år sedan gav de Väyrynen jumboplatsen.
Jag hade inte tänkt slösa ord på Sannfinländarna men Matti Putkonen, partiets ”arbetskarl”, fick mig att ändra åsikt. Jag fick nämligen e-post av honom.
I ett ”öppet brev till redaktionerna” (26.4) utgjuter Putkonen sig över att vissa journalister kastar en skugga över hela yrkeskåren eftersom de ”medvetet försöker skapa en bild av att sannfinländarna är skurkar, klåpare och dessutom rasister” . Vidare har de mage att påstå att sannfinländare tillhör ytterhögern och hatar islam.
Påståendena saknar enligt Putkonen givetvis all verklighetsförankring.
Jussi Halla-aho har kallat islam för en ”pedofilreligion” och ”en dödens och förstörelsens kult” och hävdat att ”den kollektiva rädslan, rädslan för en hel grupp är en försvarsmekanism som hjälper individen att se upp för en sannolik fara”. Han har dömts till böter för brott mot trosfrid.
James Hirvisaari, vars assistent skrev det beramade blogginlägget om armbindlarna, har under rubriken Stryk åt krullhuvudena skrivit om vilka slags brott som ökar när muslimska invandrare flyttat hit. Det renderade honom böter för hets mot folkgrupp.
Jag nämner bara de här exemplen eftersom utrymmet är begränsat och Hbl tidigare gett mer kompletta listor. De räcker dessutom väl till för att bedöma hur verklighetsförankrade mediernas skriverier om de här frågorna dessvärre är.
Putkonen efterlyser diskussion om spelregler i umgänget mellan sannfinländare och journalister. Han bör i första hand vända sig till herrarna Halla-aho och Hirvisaari. Halla-aho har meddelat att han inte vill ha något umgänge alls med Hbl. Hirvisaari ser riksdagsjournalisterna som blodtörstiga hyenor och ett fräckt och lögnaktigt pack. Inte den bästa utgångspunkten för ett fruktbart umgänge.
Märken och martyrer
14.04.2012 05.00 | Skriven av i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Märken och martyrer)
Senaste nytt från Hbl.fi- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
