Stormen kring barnbidragen är ett praktexempel på hur det kan gå när stridande politiska viljor manglar fram en uppgörelse med många ingredienser som alla dessutom påverkar varandra.
Vad var det vi egentligen beslutade, verkade frågan i går vara för de fem återstående regeringspartierna, vars riksdagsgrupper på tisdagskvällen välsignade uppgörelsen.
Att de fem kom överens om att barnbidragen skärs ner med 110 miljoner euro är ändå ett obestridligt faktum, som oppositionen, nu utökad med Vänsterförbundet, inte varit sen att utnyttja. Timo Soini har redan lovat att nedskärningarna återtas om han är med i nästa regering, givetvis utan att berätta var 110 miljoner i stället ska sparas in.
När dessutom inte bara en utan flera kampanjer för barnbidragen startat på gräsrotsnivå bredde nervositeten ut sig i regeringsleden under gårdagen. Förslag om hur man kunde göra det hela socialt rättvisare kastades fram, förslag som skulle innebära att överenskommelsen måste rivas upp.
Möjligen insåg man inom regeringspartierna det genanta i att ifrågasätta de egna besluten, för barnbidragsupproret torkade sedan in på några timmar. Under dagen blev det klart att alla fem regeringspartier står bakom uppgörelsen. Lika klart blev det att de inte gillar att göra livet besvärligt för barnfamiljerna. Det var säkert meningen.
Stilpoängen blir inte höga för gårdagens koreografi. SDP och De gröna suktade högljutt efter modellen med skatt på barnbidragen. Nedskärningen skulle enligt den mest drabba höginkomsttagarna. Den här modellen lär ändå med ett enigt beslut i sextetten ha avskrivits redan i ett tidigt skede av förhandlingarna.
Kristdemokraterna har tagit äran åt sig för att nedskärningen pressades ner till 110 miljoner. Andra kan kanske göra dem äran stridig, men för SDP:s del skulle det skorra falskt. Det lär ju ha varit det av Jutta Urpilainen (SDP) ledda finansministeriet som föreslog att nedskärningen skulle vara hela 200 miljoner och göras så att barnbidraget skulle bli lika stort för alla barn.
Under resans lopp laborerade man med blandmodeller, bland annat övervägde man att skära ner beloppet för det andra barnet till samma nivå som för det första. Alla fem ställde sig ändå till slut bakom modellen med jämna nedskärningar över hela linjen.
Kristdemokraternas krav på att ta tillbaka barnbidragsnedskärningen och i stället tumma på annat överenskommet och SDP:s dito på att göra en konsekvensbedömning av olika barnbidragsmodeller är lätta att ställa när man vet att ingenting ändras om inte alla är överens om saken.