På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Hårda nypor

26.05.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hårda nypor)

Hbls rundringning (23.5) till SFP:s partidagsdelegater gav ett resultat, 92 – 53 till Carl Haglunds favör, som väckt många olika slags reaktioner. Hbl har fått höra både det ena och det andra om Haglund och Anna-Maja Henriksson. Vi har också fått tips om hårda nypor när delegaterna har utsetts. Klart är att nyporna är hårda på båda sidor.

Den stora andelen osäkra österbottningar är det viktigaste resultatet i Hbl-enkäten, eftersom det visar att det kommer att bli ett mycket jämnare lopp än 92-53 ger vid handen, har flera SFP:are nogsamt påpekat. Det är lätt att hålla med.
Man kan kanske också hålla med om ett annat SFP-påpekande. SU tog ställning för Haglund och gör nu nästan febrilt kampanj för honom. Kvinnoförbundet tog ställning för Henriksson och gör nu ingenting.

När socialdemokraterna under de senaste åren oftast sett ut som om de sålt smöret och tappat pengarna är stämningen på partikongressen nu optimistisk. Understödet är visserligen fortfarande historiskt lågt men i Europa blåser vänstervind och partiordförande Jutta Urpilainen har blivit varm i kläderna som finansminister och skapat sig en trovärdighet som ingjuter hopp på partifältet.

Inför val har SDP brukat importera framgångsrika socialdemokratiska ledare hit för att få draghjälp, men det har sällan gett resultat, så det om den europeiska vänstervindens effekter.

De finländska väljarna ska charmas med finländsk socialdemokrati. I senaste riksdagsval gick den i vissa frågor ut på att klistra sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Sannfinländarna tog sedan sin skrällseger och SDP förlorade.
Vad finländsk socialdemokrati är i dag har den pågående SDP-kongressen inte helt klargjort. Många ser SDP som mindre internationellt och mindre rödgrönt än de nordiska broderpartierna. Till exempel pälsnäringen vill både de norska och svenska socialdemokraterna avskaffa för att den anses oetisk, medan SDP påhejad av det finlandssvenska partidistriktet inte gör motsvarande bedömning.

Det partikongressen har klargjort är att Urpilainen har en strålande framtid framför sig så länge SDP drar jämnt med Jyrki Katainen (Saml) i regeringen. Regeringen gör saker medan det ena oppositionspartiet går från skandal till skandal och det andra har fastnat i en entonig klagovisa om kommunreformen. Mari Kiviniemi verkar definitivt ha en strålande politisk framtid bakom sig, helt oberoende av vem som lotsar Centern efter henne.

, ,

Hundar och hyenor

28.04.2012 07.01 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Centerns terrier Mauri Pekkarinen levererade utan tvivel veckans största politiska överraskning. Som smeknamnet berättar brukar han inte ge upp, men nu fick han nog av att avgående partiordförande Mari Kiviniemi och partisekreterare Timo Laaninen med mediernas benägna hjälp slog in honom i samma paket som Paavo Väyrynen. Han drog sig ur partiordförandekampen.
Den självklara slutsatsen är att Väyrynens chanser ökar. Ett par av partiets folkvalda menade ändå genast att det knappast bär ända fram. Tippningen var att Tuomo Puumala, eller kanske rentav de grå eminensernas nya favorit Juha Sipilä, i den andra röstomgången slår ut Väyrynen.
Varken partiets medlemsomröstning eller mätningar som medierna gjort tillmättes någon större betydelse. De upp till 3000 partikongressdelegaterna avgör och för två år sedan gav de Väyrynen jumboplatsen.
Jag hade inte tänkt slösa ord på Sannfinländarna men Matti Putkonen, partiets ”arbetskarl”, fick mig att ändra åsikt. Jag fick nämligen e-post av honom.
I ett ”öppet brev till redaktionerna” (26.4) utgjuter Putkonen sig över att vissa journalister kastar en skugga över hela yrkeskåren eftersom de ”medvetet försöker skapa en bild av att sannfinländarna är skurkar, klåpare och dessutom rasister” . Vidare har de mage att påstå att sannfinländare tillhör ytterhögern och hatar islam.
Påståendena saknar enligt Putkonen givetvis all verklighetsförankring.
Jussi Halla-aho har kallat islam för en ”pedofilreligion” och ”en dödens och förstörelsens kult” och hävdat att ”den kollektiva rädslan, rädslan för en hel grupp är en försvarsmekanism som hjälper individen att se upp för en sannolik fara”. Han har dömts till böter för brott mot trosfrid.
James Hirvisaari, vars assistent skrev det beramade blogginlägget om armbindlarna, har under rubriken Stryk åt krullhuvudena skrivit om vilka slags brott som ökar när muslimska invandrare flyttat hit. Det renderade honom böter för hets mot folkgrupp.
Jag nämner bara de här exemplen eftersom utrymmet är begränsat och Hbl tidigare gett mer kompletta listor. De räcker dessutom väl till för att bedöma hur verklighetsförankrade mediernas skriverier om de här frågorna dessvärre är.
Putkonen efterlyser diskussion om spelregler i umgänget mellan sannfinländare och journalister. Han bör i första hand vända sig till herrarna Halla-aho och Hirvisaari. Halla-aho har meddelat att han inte vill ha något umgänge alls med Hbl. Hirvisaari ser riksdagsjournalisterna som blodtörstiga hyenor och ett fräckt och lögnaktigt pack. Inte den bästa utgångspunkten för ett fruktbart umgänge.

,

Firande med fadäser

21.04.2012 00.01 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Firande med fadäser)

På tisdagen hade ett år gått sedan Sannfinländarnas skrällseger i riksdagsvalet. Sannfinländarna valde att fira dagen med att utesluta partiets folkvalda James Hirvisaari ur riksdagsgruppen fram till den femtonde september. Orsaken är att han förverkat gruppens förtroende när han vägrade avskeda sin assistent Helena Eronen, som med sitt försök till satir om armbindlar för identifiering av olika etniska grupper skapade enorma rubriker både i Finland och utomlands.
Riksdagsgruppens beslut var enhälligt och det borde få partikansliets Matti Putkonen att inse att han missuppfattat sin ställning i partihierarkin. I ett mejl till gruppordförande Pirkko Ruohonen-Lerner hade Putkonen i mästrande ton skrivit att han förundrar sig över varför hon med sina uttalanden till medierna förvärrat armbindelskandalen.
I mejlet som till Putkonens förtrytelse läckte ut till medierna konstaterar han att skandalen skadat partiets image. Det instämmer Ruohonen-Lerner garanterat i, men i motsats till Putkonen och Hirvisaari ser hon Eronens blogginlägg som den stora skandalen, inte mediernas skriverier om den.
Putkonens arbetsgivare är partikansliet och han har inga som helst befogenheter att ge order åt en riksdagsledamot, allra minst den sannfinländska riksdagsgruppens ordförande. Månne det är Putkonens inställning till kvinnor som ligger bakom fadäsen?
Mot partiordförande Timo Soini skulle Putkonen aldrig drömma om att ta sig ton, men det har heller inte blivit aktuellt eftersom Soini hållit anmärkningsvärt låg profil i armbindelskandalen. Han har låtit Ruohonen-Lerner vara den som statuerar exempel.
De traditionella sannfinländarna vill att den främlingsfientliga falangen ska veta att den inte bestämmer takten i riksdagsgruppen. Samtidigt gäller det att se till att falangen ändå känner sig som en välkommen del av gruppen. Balansgången är inte lätt, vilket fallet Hirvisaari och före det den två veckor långa uteslutningen av Jussi Halla-aho visar. Halla-aho uteslöts för ett blogginlägg om behovet av tankvagnar mot det grekiska folket.
Mardrömmen för både Soini och Halla-aho är att riksdagsgruppen spricker. Då är gruppen inte längre tredje störst och det kan få Soinis ordförandestol i riksdagens utrikesutskott att gunga lika betänkligt som Halla-ahos dito i förvaltningsutskottet. Därför avfärdar Soini alla teorier om allvarliga sprickor i riksdagsgruppen som ont förtal och Halla-aho hörs flitigt tala om vad ”vi sannfinländare” anser i olika frågor.

Märken och martyrer

14.04.2012 05.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Märken och martyrer)
Trots att statsminister Jyrki Katainen (Saml) hunnit försvara svenskans ställning och ungdomars rätt till praktikantjobb, dra en lans för privatisering av Finnair och naturligtvis i olika sammanhang berömma sin regerings ekonomiska politik, tog oppositionen den här veckan hem segern i kampen om rubrikerna.
En orsak är naturligtvis att Sannfinländarnas och Suomen Sisus riksdagsledamot James Hirvisaari anställt en riksdagsassistent som delar hans värderingar och som har bloggande som hobby. Helena Eronens inlägg om att utlänningar, finlandssvenskar och homosexuella borde förses med märke på ärmen för att lättare identifieras spreds som en löpeld på webben och nådde också utländska medier.
Majoriteten i Sannfinländarnas 39-hövdade riksdagsgrupp vill trots allt hellre syssla med kritik av EU-politiken och regeringen än dela upp sina medmänniskor enligt ursprung, religion eller sexuell läggning och de vill nu med gruppordförande Pirkko Ruohonen-Lerner i spetsen ge sparken åt Eronen.
– Vi har haft så många liknande fall att varje förnuftig människa vid det här laget borde begripa vilka spelreglerna är. Riksdagen är inte vilken arbetsgivare som helst och man kan därför inte skriva och säga precis vad som helst, var Ruohonen-Lerners ilskna kommentar till Hbl.
Eronen själv har axlat martyrmanteln. Det var ju satir och hon har med avsikt missförståtts. Till sitt försvar skriver hon också att hon inte ens brukar läsa igenom sina alster ”för att inte alltför mycket fastna i textens innehåll eller stil”.
De flesta förstod säkert genast att det var fråga om ett försök till satir. Nu förstår man också varför det blev ett dåligt försök. Upprörande är ändå inte att försöket var dåligt utan vad det avslöjar om skribentens tankevärld.
Centern har också fått rubriker när riksdagsgruppens arga unga man Tuomo Puumala och gruppens rikaste man Juha Sipilä meddelat att de ger sig in i kampen om partiordförandeposten. De gamla herrarna Paavo Väyrynen och Mauri Pekkarinen för redan kampanj för fullt.
Ju fler kandidaterna blir, desto mindre betydelse får medlemsomröstningen man beslutat ordna. Få väntar sig att en majoritet av de 170 000 partimedlemmarna utnyttjar sin rösträtt och då kan resultatets legitimitet ifrågasättas. Om dessutom ingen av de fyra kandidaterna får klart fler röster än de andra kan de upp till 3000 delegaterna på partikongressen fritt utnyttja sin rätt att välja ordförande. Som de alltid har gjort i det partiet.

, , , , ,