På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

En stor del av torsdagens frågestund i riksdagen ägnades åt att diskutera invandrares rätt till sjukvård. Det var Jussi Halla-aho, galjonsfigur för Sannfinländarnas ”invandringskritiska” falang, som tog initiativ till debatten. Föga överraskande ansåg han pengar kan användas för bättre ändamål än sjukvård för invandrare i allmänhet och papperslösa dylika i synnerhet.

Inte heller andra folkvaldas inlägg i debatten överraskade.

Överraskad blir man först när man drar sig till minnes de riksdagsdebatter om invandring som fördes inför riksdagsvalet 2011. Torsdagens debatt och de som fördes då är som natt och dag.

I den förra riksdagen satt bara en handfull sannfinländare och Halla-aho var inte en av dem, men kritiken mot regeringens invandringspolitik var massiv och ytterst hätsk i tonen. Både oppositionens och regeringsblockets folkvalda öste på och måltavlan var egentligen inte regeringen utan migrationsminister Astrid Thors (SFP).

Sannfinländarnas sensationella frammarsch i opinionsmätningarna hade framkallat hysteri bland de tre stora partiernas strateger och den lösning man valde inom Samlingspartiet, SDP och Centern var att visa att man minsann inte var som tanten i blomsterhatt utan hade ”invandringskritiska” politiker att erbjuda om väljarna ville rösta på dylika.

Strategin fungerade som känt dåligt, även om Sannfinländarnas skrällseger också hade andra orsaker än invandringspolitiken.

Nu när Sannfinländarna är tredje störst tycks riksdagen kunna diskutera invandring under rätt så civiliserade former. I sin blogg beskriver Halla-aho invandringens faror i målande ordalag men som talare är han ingen folkuppviglare. Det försökte han heller inte vara i torsdags och också de andra sannfinländarna som uttalade sig var sakliga. I de fåtaliga inläggen av de andra partiernas ledamöter lyste känslorna likaså med sin frånvaro.

Stiltjen är påfallande med tanke på att vi ligger i startgroparna inför valet till Europaparlamentet och att den (illegala) invandringen från konfliktdrabbade länder är en fråga som man inom varje EU-land måste ta ställning till. Och med tanke på att höger- och andra slags populister, Finlands populister inbegripna, förutspås segra stort i EU-valet.

Nu finns förstås ingen migrationsminister att spotta på, men andra orsaker måste finnas till att debattklimatet i politikens finrum är mer städat i dag. (Debatten på nätet är sedan ett helt annat kapitel.)

Kan det vara så att allt fler politiker inte bara insett att Finland behöver invandrare utan också förstått att man kanske borde välkomna den man behöver? Och att strategin från 2011 inte fungerar?

Statsminister Jyrki Katainen tackade med glädje ja till att tala på årets Islam-Expo, berättade han i sitt anförande. Arrangörerna i Islamska rådet var givetvis mer än glada över att få statsministern på plats.

Men alla i Katainens parti Samlingspartiet klappar knappast händerna av förtjusning över partiordförandens frekventa framträdanden för ökad tolerans.

Nu handlade det om att välkomna muslimsk invandring. På ett allmännare plan ingår orden mångkulturalism och tolerans i de flesta politiska tal Katainen håller. För inte länge sedan var Katainen själv aktiv i att få ut i offentligheten sitt fördömande när hatet mot finlandssvenskar kulminerade i mordhot. Den obligatoriska skolsvenskan försvarar han varje gång han tillfrågas om saken.

Helsingforspolitikern Wille Rydman, ex-ordförande för Samlingspartiets unga, har en inställning till invandring som är rätt identisk med sannfinländaren Jussi Halla-ahos. Han har många meningsfränder i Samlingspartiet.

Ungdomsförbundet har efter Rydman gått allt längre högerut. Nyligen krävde förbundet att hets mot folkgrupp avkriminaliseras. Förbundet var också en av initiativtagarna till medborgarinitiativet för att slopa den obligatoriska svenskundervisningen.

Samtidigt som de unga går högerut har Samlingspartiet kvar ett äldre garde av mer eller mindre stockkonservativa partimedlemmar.

Visserligen har Katainen partikamrater som Alexander Stubb, men frågan är hur mycket tolerantare än sitt parti en partiledare kan vara utan att partiets trovärdighet lider. Katainen räknar antagligen med att steget för en mindre tolerant men EU-positiv samlingspartist är väl långt till Sannfinländarna. Jutta Urpilainen, som i likhet med Katainen nu betydligt oftare än inför valet 2011 uttalar sig för mångkulturalism och tolerans, kan inte göra samma beräkning för Socialdemokraternas del.

Det ultimata svaret har väljarna och det svaret är alltid rätt.

När sociologen Manuell Castells i slutet på 1990-talet kom ut med sitt trebandsverk Informationsåldern intog han tätplatsen bland framtidsforskarna. Han har getts samma betydelse som förklarare av världen som samhällsteoretikerna Max Weber och Karl Marx. Castells böcker ingår i kurslitteraturen på alla högt rankade universitet i världen.

När det begav sig hörde filosofen Pekka Himanen till Manuell Castells adepter. I dag berättar Castells att hans studenter blir imponerade när de hör att han känner Himanen.

I Finland tycks ingen bli imponerad av Himanen. Det väger lätt att framtidsrapporten han och Castells på torsdagen presenterade bygger på forskarnas verk på engelska som passerat argusögon på Oxfords universitet. Men ingen är ju profet på egen mark.

Man kan säkert berättigat kritisera apporten för att den egentligen bara upprepar Castells kungstankar från tjugo år tillbaka. Överraskande är ändå med vilken frenesi rapporten utdöms av finländska forskare som man i Oxford antagligen aldrig har hört talas om.

Forskare bör ju inte ha politiska baktankar. Det är däremot tillåtet för politiker och det är inte överraskande att Jyrki Katainens (Saml) beställningsarbete sågas av oppositionen i allmänhet och Timo Soini (Sannf) i synnerhet.

I en intervju för Yle pekar Castells ut Soinis parti som orsaken till att Finland tagit några kliv bakåt i utvecklingen och därmed minskat möjligheterna till framgång i framtiden. Intolerans och inkrökthet är farligt, betonar Castells. Farligt är enligt honom också att Sannfinländarna lyckats påverka de andra partierna i fel riktning.

Särskilt vänstern har enligt Castells tappat tråden, men kanske också Jyrki Katainens parti kunde ta sig en funderare över i vilken mån man låtit sig påverkas av den sannfinländska retoriken? Varken Samlingspartiet eller Socialdemokraterna har idkat någon större självrannsakan om sitt beteende och bidrag till Sannfinländarnas skrällseger 2011.

Det är så sant som Castells konstaterade för ett tjugotal år sedan: 2000-talet kommer att vara en tid som präglas av en välinformerad förvirring.

Den svenska tidningsdraken Expressens Eric Erfors förfasar sig i en ledare över galenskaper som sker i Sveriges nordiska grannländer.
I Norge bränner Fremskrittspartiets justitieminister en dagstidning i protest mot dess journalistik. Samma partis jämställdhetsminister har sagt att offret också har ett ansvar vid en våldtäkt och beklagat man läser ”homoäventyr” för förskolebarn.
I Finland skickar Sannfinländarbossen Timo Soini i väg partikamraten ”fullblodsrasisten” Jussi Halla-aho till Europarådet i Strasbourg, rådet som har som uppgift att stärka de mänskliga rättigheterna.
Som att befordra en pyroman till brandman, menar Erfors och citerar Halla-ahos i Finland välkända blogginlägg. Bland annat dem som renderade honom domar för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid.
– Galenskaperna är lika många som sjöarna i Finland, skriver Erfors.
Jag håller fullständigt med Erfors om att det han räknar upp är galenskaper. Och väntar med spänning på den fullständiga listan. Sjöarna i Finland är talrika.
Däremot skorrar den självbelåtet storsvenska bedömningen om att dylika galenskaper aldrig skulle gå för sig i Sverige falskt i mina öron.
Erfors noterar själv att Sverigedemokraterna inför EU-valet 2014 enats om en politisk plattform tillsammans de mest högerextremistiska och främlingsfientliga partierna i Europa, som franska Nationella fronten och österrikiska Frihetspartiet.
Det går för sig i Sverige, däremot inte i Finland.
Timo Soini har deklarerat att han inte vill ha något att göra med den församlingen, Sverigedemokraterna inbegripna.
Ansvaret vilar tungt på Soini för att han i jakten på skrällsegern 2011 välkomnade rasismen på partiets kandidatlistor, men det man lätt missar i Sverige är att Sannfinländarna är ett så mycket större parti än Sverigedemokraterna att hela SD på ett ungefär när motsvarar den främlingsfientliga falangen i Sannfinländarna.
Halla-ahofalangens och Sverigedemokraternas retorik om mångkulturalism och ”islamiseringen” av Europa är identisk. Med retoriken är de två en del av den antiislamska rörelsen Counter Jihad, som inspirerade den norska massmördaren Anders Behring Breivik.
Inför riksdagsvalet i Sverige utpekade Jimmie Åkesson ”massinvandringen från muslimska länder” som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Vad jag vet har han inte tagit tillbaka det uttalandet och hetsandet mot det mångkulturella Sverige pågår för fullt.
– Hur många ska behöva skjutas i våra förorter innan de ansvariga för projektet ”det mångkulturella nya Sverige” kan erkänna sitt misslyckande, undrar man på Sverigedemokraternas Facebookvägg.
Det går för sig i Sverige.

Bäddat för Sipilä och Soini

26.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Bäddat för Sipilä och Soini)

Om opinionerna inte drastiskt förändras stavas de tyngsta namnen i nästa regering Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf). Enligt den senaste mätningen i Helsingin Sanomat är nämligen Centern fortfarande obestridlig etta och Sannfinländarna tvåa. Samlingspartiet får se sig distanserad inte bara av Centern utan också av Sannfinländarna. SDP:s utförsbacke bara fortsätter.

Stabilast om man jämför med riksdagsvalet 2011 har Sannfinländarnas väljarstöd varit. Skrällsegern i valet gav partiet 19,1 procent av rösterna och nu när över halva valperioden har gått är siffran 18,9. Vem hade väntat sig det av ett populistparti?

Betecknande har tidigare varit, och var också fallet med Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet, att populistpartier åker bergochdalbana i opinionsmätningar. När dammet hade lagt sig efter skrällen antog många bedömare att Sannfinländarna skulle krympa, inte tillbaka till storleksklass minst, men till samma storlek som De gröna och Vänsterförbundet.

För de andra tre av de fyra största partierna har det varit betydligt mer turbulent. Centerns totala förnedring i riksdagsvalet har förbytts i realistiska förhoppningar om att hålla tätpositionen och därmed kunna ta över som statsministerparti och förpassa sittande statsministerJyrki Katainen (Saml) om inte till Bryssel så åtminstone till oppositionsbänken.

Blir Sannfinländarna näst störst så är det naturligt att de ingår i Sipiläs kabinett. I de frågor Centern och Sannfinländarna anser viktiga ligger partierna inte så långt ifrån varandra. Det här gäller till exempel EU-politiken, som senast fick Soini att tacka nej till Katainens regeringsinvit.

Regeringsbildarens största problem blir vilka andra som ska ingå. Med ett stort parti till blir majoriteten fixad och man kan strunta i ”kardborrepartierna”, Soinis benämning på de mindre partierna i allmänhet och SFP i synnerhet.

Samlingspartiet är lika med kommunstrukturreformen, det vill säga det som Centern hatar mest, och står för en EU-politik som Sannfinländarna inte kan fördra, så det är svårt att tänka sig hur ett regeringsprogram som de här tre partierna kunde enas om skulle se ut.

En del statsvetare har redan kungjort att Socialdemokraterna kommer att ingå, men SDP löper risk att bli valets största förlorare och vad har man då i regeringen att göra, även om det i teorin skulle gå att skriva ihop ett gemensamt program? Alla partier i Katainens sexpack utom SFP åkte visserligen på förlust i valet 2011, men den största förloraren Centern hölls utanför.

Frågan är då vad ”kardborrarna” gör om de till äventyrs blir tillfrågade. Går SFP med i en regering som har för avsikt att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan?

De gröna placerar sig ofta självbelåtet i täten i fråga om jämställdhet och tolerans. När partiet fick två ministerposter i Jyrki Katainens sexpack var det klart att partiordförande Ville Niinistö skulle få en kvinnlig ministerkollega.

De kunniga kvinnorna är många i partiet så det var inte Heidi Hautalas kön som avgjorde att just hon fick jobbet. Däremot kom dito kunniga Pekka Haavisto inte då på fråga. Han är ju man.

Också de andra regeringspartierna strävade efter en jämn könsfördelning. Med två ministerposter var det en utmaning att följa principen, men förutom De gröna lyckades också SFP och Vänsterförbundet med det.

Följs principen inte kan det förorsaka missnöje. Som när SDP:s ministerrotation resulterade i att männen blev i minoritet i ministergruppen. SDP-riksdagsledamoten Jukka Kärnä, som hade hög svansföring i processen som ledde till att Hautala tvingades avgå, kritiserade då partiledningen för att gå mot fältets vilja. Partiets anhängare vill nämligen se män som sina förebilder och tar kvinnorna över söker anhängarna sig till Sannfinländarna, visste Kärnä berätta.

Nu har De gröna bestämt att två män ska sitta på partiets ministertaburetter. Det låter sig göras eftersom man tagit med ordförandeskapet för riksdagsgruppen som en likvärdig bit i jämställdhetspusslet. Outi Alanko-Kahiluoto blir ju ny gruppordförande och Oras Tynkkynen degraderas till vice.

Diplomatiskt kunnande var viktigast när Hautalas efterträdare utsågs och då låg Pekka Haavisto bättre till än Satu Hassi, som i egenskap av kvinna toppade förhandstippningarna. Lyhördhet för andras argument är varken hennes eller Hautalas starka sida. För sämjan i regeringen och ägarstyrningen av statsbolagen är De grönas val säkert klokt. Men om det tidigare var enkelt så är det nu svårt att föreställa sig vilka De grönas reaktioner blir ifall något annat parti får för sig att utse enbart män till ministrar.

Frågan är om något hänt också beträffande toleransen eller om det är en engångsföreteelse när De grönas Helsingforspolitiker Lilja Tamminen nyligen kallade Sannfinländarnas Helsingforspolitiker Belle Selene Xia för en nolla och en produkt av rastvätt, rotupesutuote.

Det blev kalabalik på Facebook och sedan bortförklaringar. Utgår man från att man per definition är tolerant kan man ju inte erkänna att man uttryckt sig väldigt intolerant. Bortförklaringarna à la jag menade det inte så låter förvillande lika en del sannfinländska bortförklaringar.

Detta som mitt svar till Timo Soini som i sin blogg undrat om Helsingin Sanomat och Hbl sov, ”om (Helsingin Sanomats) Rantanen och Lydén var lediga eller selektiva” när vi inte rapporterade om saken.

Halla-aho, Hirvisaari och Hitler

05.10.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Halla-aho, Hirvisaari och Hitler)

Efter Sannfinländarnas skrällseger 2011 visste inte ens partiordförande Timo Soini riktigt vad för slags element som fanns bland de 39 invalda.
I och med Jussi Halla-ahos entré visste man att ett invandringsfientligt element fanns, men hur många meningsfränder han hade var oklart.
Det dröjde ändå inte länge förrän det blev klart att fyra av riksdagsledamöterna var medlemmar i den ultranationalistiska föreningen Suomen Sisu.
Till den hårda ”invandringskritiska” kärnan kunde man ytterligare räkna ett par folkvalda som i likhet med Sisu-medlemmarna skrivit på Nuiva Vaalimanifesti, ett ”invandringskritiskt” manifest författat av Halla-aho.
Veckans nyhetsnamn James Hirvisaari hör givetvis till den hårda kärnan och han har också tidigare vållat Soini huvudbry. Som de andra i den hårda kärnan delar Hirvisaari i de flesta avseenden Halla-ahos världsbild, men han tycks helt sakna förmåga att uttrycka sig utan att de rasistiska fördomarna inte bara skiner igenom utan klart står att läsa.
I ett blogginlägg 2011 uttryckte Hirvisaari sin ilska över det finska smeknamnet persu för sannfinländare. Smeknamnet är ju förvillande likt ett mindre smickrande ord för baken och att säga det om sannfinländare kan enligt Hirvisaari jämställas med kränkande benämningar på judar och afrikaner.
Samma år dömdes Hirvisaari för hets mot folkgrupp efter att han kränkt muslimer i ett blogginlägg med rubriken Kikkarapäälle kuonoon, På käften åt krullhuvudet.
Våren 2012 uteslöts Hirvisaari tillfälligt ur riksdagsgruppen när han vägrade sparka sin assistent som föreslagit att olika minoriteter enligt modell från Tredje Riket bör bära armbindlar.
Hitlerhälsningen är en naturlig fortsättning på följetongen.
Efter valet gjorde Hbl en kartläggning av de sannfinländska folkvalda som visade att cirka ett dussin under valkampanjen hade kommit med mer eller mindre hårresande kommentarer om invandring i allmänhet och muslimsk dylik i synnerhet.
”Invandringskritiken” var ändå inte huvudsaken för dem och tecken finns på att en del kanske tänkt om, eller åtminstone städat sitt språk. Andra går på i ullstrumporna. Som Teuvo Hakkarainen, som i början talade om ”negergubbar” och hånfullt imiterade böneutrop och som nu deklarerar att muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till jihad.
Soini kan ändå räkna med att den här gruppen hålls i fållan just för att andra frågor som partiet driver anses viktigare.
Med Halla-ahofalangen är det besvärligare. Den är redan beryktad i Europa, men Halla-aho har styrt de ”invandringskritiska” rösterna till Soinis breda famn, så honom kan Soini inte avvara.
Därför måste Hirvisaari ”offras”. Det tröstar honom knappast att han snart inte längre kan kallas persu.

Att skjuta över målet

14.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att skjuta över målet)
Journalistkollegan Pekka Ervasti skriver i en kolumn om ”Samlingspartiets dagisgrupp” att det i dagens medieklimat gäller att ”skjuta ordentligt över målet så att man träffar rätt”.
Han har så rätt. Tidigare var det ingen som brydde sig ett skvatt om vad de politiska ungdomsförbunden skrev i sina program. Inte bryr sig någon heller i dag om vad de andra partiernas unga anser. En genomläsning av deras program förorsakar ju fortfarande koncentrationssvårigheter och gäspningar.
Samlingspartiets unga, däremot, har under ett antal år byggt upp en strategi som garanterat varken är sövande eller osynlig i medierna. Vi minns förra ordföranden Wille Rydmans ”invandringskritiska” entré i spalterna och nu är framför allt ett av ungdomsförbundets aktuella krav, att lagparagrafen om hets mot folkgrupp bör skrotas, det skott över målet som Ervasti skriver om.
Det hårda attitydklimatet till trots är Samlingspartiets unga väl medvetna om att lagparagrafen inte kommer att skrotas, men nu vet republiken vem Susanna Koski är och vilket parti hon representerar, medan få kan räkna upp namnen på andra ungdomsförbundsordförande och ännu färre vet vad de kräver.
Många sannfinländare behärskar också konsten att skjuta högt över målet. Det senaste exemplet är Pentti Oinonens beslut att tvinga fram en förtroendeomröstning om statsminister Jyrki Katainens agerande i den så kallade Himanenaffären.
Oinonen och alla andra vet att frågan egentligen är slutbehandlad och att statsministern inte faller, men Oinonen har fått sitt namn med i många rubriker.
Ett kapitel för sig är en del sannfinländares direkt xenofobiska uttalanden, av typ ”muslimerna i Finland sitter och väntar på kallelse till heligt krig”. De går hem hos just de här sannfinländarnas väljare, men samtidigt kan dylika uttalanden fylla kriterierna för hets mot folkgrupp. Som ju som känt är straffbart. Fråga bara Jussi Halla-aho, som har dömts för att ha hetsat.
Är volymen för hög kan ett behov att skruva ned den i något skede uppstå. Det är kanske inte så underligt att Centern med sin blida ordförande Juha Sipilä i spetsen är gallupfavorit.

Mer än ett parti

29.06.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Svenska Folkpartiet gick för ett antal år sedan till val med sloganen Mer än ett parti. Därmed försökte man understryka att SFP inte bara är ett parti utan samlingsrörelsen för svensk- och tvåspråkiga finländare.
I de andra partiernas organ för svensk- och tvåspråkiga finländare var man inte särskilt förtjust i tanken bakom sloganen.

För Sannfinländarnas del skulle det inte verka så konstigt om partiordförande Timo Soini i kommande personliga valkampanjer lånade SFP:s slogan. Så oersättlig anser partimedlemmarna att han är som partiordförande och statsministerkandidat.

Också utomstående bedömare spekulerar med illa dold förtjusning eller förskräckelse, alternativen beror på var de egna sympatierna ligger, i vidden av katastrofen för partiet ifall Soini försvinner till Bryssel.

– Åk inte Timo, är partifältets vädjan till sin ordförande.

Åker Timo ändå, har han sagt att han sitter hela perioden, det vill säga fem år. Soini har ätit upp sina ord flera gånger tidigare, men beskedet om att alternativen är noll eller fem år i Bryssel verkar sällsynt klart.

Borde då Soinis kommentar till Yles enkät om Sannfinländarnas regeringsdrömmar tolkas så att han väljer bort Bryssel?

Enkäten visar att en förkrossande majoritet av partiets aktivister drömmer om att Sannfinländarna med Soini i spetsen marscherar mot en ny skrällseger i riksdagsvalet 2015, en seger som är av den kalibern att regeringsdörrarna öppnar sig och Soini tar över som statsminister.

Soinis kommenterade enkäten med att han nog är redo att bli statsminister. Man kan inte vara statsminister och sitta i Europaparlamentet. Så gör Soini det 2015 måste han äta upp sina ord och komma hem efter bara ett år i Bryssel.

Svaret på frågan är nej. Soini kan rätt tryggt låta sig inväljas i Europaparlamentet och sikta på att sitta där i fem år. Sannfinländarna måste nämligen bli störst i riksdagsvalet för att kunna göra anspråk på statsministerposten. Det är rätt osannolikt. Åtminstone just nu ligger Centerns Juha Sipilä bäst till för uppdraget.

Det behövs också en stor portion kompromissvilja både av den som försöker få ihop regeringen och av dem som statsministerkandidaten försöker få med. Det visade långdansen kring bildandet av Jyrki Katainens sexpack. Ingenting tyder på att nästa regeringsbildning alls blir lättare.

I dag meddelar Soini på partikongressen i Joensuu om han ställer upp i EU-valet eller inte, men spekulationerna om hans och partiets framtid tar inte slut för det.

Presidenten utnämnde på fredagen två nya SDP-ministrar, båda kvinnor. Eftersom en av de två som fick gå är man är det nu kvinnlig majoritet i partiets ministergrupp. Det verkar vara svårt att svälja för många män som vet vad som är bäst för socialdemokratin.

Det är inte överraskande att Sannfinländarnas ordförande Timo Soini utnyttjat situationen och konstaterat att SDP glömt bort arbetarkarlarna. Det var ju ett bra läge att påminna om att de stackars manliga arbetare som nu känner sig överkörda kan sälla sig till skaran av före detta SDP-anhängare som sökt tröst i Soinis breda famn.

Intressant är däremot att SDP:s riksdagsledamot Jukka Kärnä i en intervju för Yle vet berätta att det nu ute på fältet är svårt att identifiera sig med vissa personer i riksdags- och ministergruppen. Personerna i fråga är nämligen kvinnor.

– SDP:s anhängare vill se en socialdemokratisk man som sin förebild, fastslår Kärnä.

Kärnä måste ha kommit till den här slutsatsen efter att ha sett sig själv i spegeln. Han är man, har en bakgrund som metallarbetare och de som röstar på honom är främst (manliga) industriarbetare. Det är inte underligt att de tagit kontakt och krävt att SDP plockar in fler män att se upp till ”eftersom jämställdheten inte förverkligas”, menar han.

Eventuellt kan Kärnäs uppfattning om att det manliga är normen för SDP:s ledare hänga ihop med att SDP sedan 1899 letts av idel män ända tills Jutta Urpilainen 2008 tog över rodret och att män länge var självskrivna på alla de ministerposter som betraktades som viktiga.
Vem SDP:s kvinnliga anhängare då kunde identifiera sig med var det inte så noga med.

Kärnäs inställning belyser ändå väl SDP:s problem. Hur ska man hålla kvar den krympande skaran av traditionella arbetare och samtidigt framstå som partiet för den stora majoriteten av löntagarna, de som jobbar i verkligt tunga branscher?

Vänsterförbundets Risto Kalliorinne snuddade vid problematiken i en kritisk kommentar till Soinis uttalande. Han anser att det är skäl att bredda begreppet arbetare.

Lågavlönade vårdare som jobbar i tre skift, städerskor, personer som på korta kontrakt sitter vid kassan i närbutiken eller serverar på krogen, kommunalanställda som löper risk att få jobbet utlagt externt, småföretagare som står i kiosken från morgon till kväll, alla är de enligt Kalliorinne minst lika värdiga att bära hederstiteln arbetare.