På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Den här veckan skrevs politisk historia när riksdagen debatterade tidernas första medborgarinitiativ. Nära 70 000 personer undertecknade initiativet som kräver att pälsdjursnäringen förbjuds.

Debattens vågor har gått höga om hur den nya formen av medborgaraktivitet ska uppmuntras utan att riksdagens suveräna ställning som den högsta beslutsfattaren äventyras.

Lösningen skymtar redan. När riksdagsledamöterna köade för att boka in sig på talarlistan och debatten pågick i timmar gav man en signal om att medborgaraktivitet nog uppmuntras. När en majoritet av de folkvalda i sinom tid gör tummen ner för initiativet blir det klart att det är riksdagen som fattar besluten i republiken.

När medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap landar i riksdagen förutspås det ha upp till 250 000 underskrifter. Det blir intressant att se vilken betydelse det har för slutresultatet. Formellt görs ju ingen annan skillnad mellan initiativen än att minst 50 000 bör skriva på för att riksdagen ska ta emot dem. Och långt under hälften av de 200 folkvalda som ju representerar hela väljarkåren skrev på lagmotionen för könsneutrala äktenskap.

Avgörande blir hur riksdagsledamöterna bedömer stämningen bland sina väljare. Åtminstone Sannfinländarnas ordförande Timo Soini har koll på saken. I går skrev han i sin blogg att han motsätter sig både pälsnäringsförbud och könsneutrala äktenskap.

– För mig är äktenskapet ett förbund mellan man och kvinna. Punkt. Homosexualitet är en sak. Äktenskap en annan. De hör inte hemma i samma mening. För äktenskapet talar biologin och det sunda förnuftet. Och jag, skrev Soini bland annat.

Det är ingen nyhet att Soini och hans parti tycker så här. När klyftan är djup mellan förespråkare och motståndare skadar det ändå inte att meddela var det finns en trygg plattform för motståndarna. Om man kan göra det, förstås, och det kan bara Sannfinländarna och Kristdemokraterna. I andra partier (utom Vänsterförbundet och De gröna där bara förespråkare finns) samsas motståndare och förespråkare och hur ska väljarna då veta vad som gäller?

När Soini skrivit sitt blogginlägg höll han presskonferens om utrikesutskottets betänkande om regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse. Betänkandet var enhälligt, vilket under resans lopp inte lär ha varit självklart. Självklart är däremot att utskottsordförande Soinis insats här var central.

Försonlighet, hänsyn och samarbetsvilja är inte precis de egenskaper man lärt sig att förknippa med Soini. Månne man får se mer av de sidorna hos honom nu när det mindre oppositionspartiets ordförande Juha Sipilä verkar gå från klarhet till klarhet just på grund av dem?

Spåren förskräcker

20.04.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Spåren förskräcker)

Många kaffekoppar har den här veckan tömts i riksdagens kafé under diskussioner om vad den färska boken om riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) avslöjar.

I boken berättar Heinäluoma om det dramatiska händelseförloppet efter SDP:s valnederlag 2007 som kulminerade i att han inför partikongressen 2008 överraskande meddelade att han inte vill fortsätta som partiordförande.

Heinäluoma upplevde att ältandet av brakförlusten, med klappjakt på partiordföranden som en viktig ingrediens, blev allt mer destruktivt. Han ger Erkki Tuomioja rollen som den största skurken i dramat.

– Jag ansåg att det fanns en stor risk för att Tuomioja samlar sitt gäng och går. Jag var rädd för att partiet spricker, säger Heinäluoma i boken.

Om risken för splittring kunde elimineras med att partiordföranden går, då går han, resonerade han.

Tuomioja har sagt att han inte hade några som helst avsikter att splittra partiet. Som väl bevandrad i politisk historia vet Tuomioja ändå att finländska partier minsann har splittrats förut.

I valet 1916 fick Socialdemokraterna, som då var det enda vänsterpartiet, 103 ledamöter, eller enkel majoritet i riksdagen. Efter inbördeskriget splittrades SDP när de radikalaste medlemmarna flydde till Moskva och grundade Kommunistpartiet. Partiet fick inte verka i Finland men kunde via andra kanaler ställa upp kandidater i val och tärde därmed på Socialdemokraternas understöd.

Efter kriget legaliserades FKP och ingick i samarbetspartiet DFFF. FKP var under så gott som hela sin existens splittrat i en pragmatisk majoritet och en Moskvatrogen minoritet . DFFF lades ned 1990 och Vänsterförbundet tog vid. Den tidigare minoriteten har övertagit FKP.

I takt med splittringen har vänstern stadigt försvagats.

Också Centern har åderlåtits av splittring. På 1950-talet lämnade Veikko Vennamo efter uppslitande konflikter dåvarande Agrarförbundet och grundade Landsbygdspartiet. 1970 tog det nya partiet en skrällseger, mest på bekostnad av Centern. Partiet skrällde en gång till 1983, men ända till konkursen 1995 var Landsbygdspartiet en arena för inre slitningar, riksdagsgruppen upplöstes i mer eller mindre enkla beståndsdelar och popularitetssiffrorna åkte berg- och dalbana.

På Landsbygdspartiets ruiner grundades Sannfinländarna. Partiordförande Timo Soini såg FLP:s dödskamp på nära håll och vet vad inre missnöje kan leda till.

Det är mot den bakgrunden man bör se också Soinis senaste utbrott när Centerns Kimmo Tiilikainen i en samarbetsinvit betackade sig för samröre med rasistiska grupper inom Sannfinländarna. Soini undrade bland annat vem Tiilikainen avser.

Han vet mycket väl att partikamraten Jussi Halla-aho dömts för hets mot folkgrupp och att andra sannfinländska folkvalda uttalat sig rasistiskt. Han blundar ändå eftersom han har lovat att rasism inte tolereras i partiet. Öppnar han ögonen måste han göra sig av med rasisterna och resultatet är partisplittring.

Sluta inte tjata

02.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Filosofen Pekka Himanen har varit ett centralt diskussionstema också den här veckan.

På torsdagens frågestund i riksdagen upprörde hans alster känslorna mer än resultaten från regeringens halvtidsgranskning. Det är i och för sig inte konstigt, så luddiga som de var hade oppositionen svårt att ge konkret kritik.

Samtidigt som de större partiernas politiker gnabbats om det som enligt dem är de större frågorna har SFP:s ordförande minister Carl Haglund fortsatt sitt enmanskrig mot partiordförande Timo Soinis (Sannf) strategi mot rasismbeskyllningar.
När Soini i BBC-programmet Hardtalk (20.2) hårdgrillades om rasism bland sannfinländare. bemötte han beskyllningarna på exakt samma sätt som han gjort sedan 2008. Han är själv inte rasist, han kan inte ta ansvar för vad andra i partiet häver ur sig och de sannfinländare som dömts för sin retorik har fått straff nog för att han ska vara barmhärtig och bryta sitt löfte om att slänga ut dem ur partiet, går argumenteringen.
– Soini skämmer inte bara ut sitt parti utan skadar även Finlands rykte. Med ett småleende på läpparna förringar han det väldigt allvarliga problemet med rasism, var Haglunds reaktion efter programmet.
Soini kontrade med att Haglunds beteende var under all kritik och tackade nej till att diskutera själva saken med honom.

I en intervju för FNB (27.2) uttryckte Haglund sedan sin frustration över att Soini igen slipper ta ansvar och riktade ett anklagande finger mot de tre före detta stora partierna för att de enligt honom av rädsla för att förlora röster valt att i fråga om främlingsfientlighet inte ta fajt med Soini.
I riksdagsvalet 2011 undvek de tre inte bara fajten, de gick in för en dubbelstrategi där ledande politiker i invandringsfrågor klistrade sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Det vann de inget på men FNB:s uppföljning av Haglundintervjun (se Hbl 2.3) visar att en del inte lärt sig något.
Om rasismen klassas som ett mindre problem behöver man ju inte riskera att förlora röster med att diskutera saken och konfrontera Soini. Därmed skyfflas ansvaret för att ställa Soini till svars över på journalister och politiker från partier som inte konkurrerar om främlingsfientliga röster. De här politikerna och journalister från medier som för Sannfinländarna har mindre betydelse behöver Soini inte bry sig om.
Då kan taktiken vara mindre sofistikerad, som när han i en intervju för Hbl (17.2.2009) efter att jag ställt en lång rad frågor om vad det antirasistiska avtal han som partiordförande skrivit under förpliktar honom till avslutade intervjun med att uppmana mig att ”sluta tjata om detaljer”.

Usla utsikter

13.10.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Usla utsikter)

Alla politiska val är olika och allra mest olika är presidentval och kommunalval. Den här självklarheten tål att nämnas när det handlar om De grönas usla utsikter i kommunalvalet om ett par veckor.

Tidigare i år kunde De gröna glädjas åt Pekka Haavistos fenomenala framgång i presidentvalet och många uttalade sig tvärsäkert om hur det skulle ge partiet ett lyft också i följande val. En del menade också att presidentvalet var en manifestation för tolerans, en välkommen sådan efter Sannfinländarnas skräll i riksdagsvalet med ett hårdare attitydklimat som följd.

Rätt snart efter presidentvalet blev det klart att attitydklimatet ingalunda har påverkats och de senaste opinionsmätningarna visar att det i kommunalvalskampanjen inte finns ett uns kvar av Haavistofenomenet.

Det är inte alls konstigt. Genast efter presidentvalet konstaterade Sannfinländarnas ordförande Timo Soini, som själv gjorde en blek insats i det valet, att han fortsättningsvis leder det tredje största partiet och därför är ordförande för det prestigefyllda utrikesutskottet i riksdagen, medan Haavisto bara är en man i ledet i samma utskott. Nu väljs ju dessutom ingen galjonsfigur för Finland utan mängder av beslutsfattare som ska ta itu med lokala frågor i hemkommunen.

Enligt Helsingin Sanomats mätning backar De Gröna i sitt starkaste fäste, huvudstadsregionens stora kommuner. Ute på landsbygden är det inte lika illa av den enkla anledningen att partiet där är så svagt att det inte finns mycket att backa ifrån.
Samtidigt tycks Sannfinländarna gå framåt på alla fronter, också i huvudstadsregionen. I Soinis hemkommun Esbo visar mätningarna ett mindre plus än på många andra håll. Det beror på att Soini, röstmagneten för fyra år sedan, drog in så många kandidater i fullmäktige att partiet redan har en stark ställning i staden.

Det finns inget direkt samband mellan De grönas kräftgång och Sannfinländarnas frammarsch. Få väljare vacklar mellan de två. Helt oberoende av Sannfinländarna lider De gröna av att partiet inte längre ses som utmanaren med fräscha idéer. Alla talar om att satsningarna på miljö och närdemokrati varit otillräckliga och De gröna hör till maktpartierna i huvudstadsregionen. Som regeringsparti kan De gröna också rikspolitiskt kopplas ihop med impopulär maktutövning. Konstellationen är lik den inför riksdagsvalet och det valet gick som känt uselt.

Sannfinländarna kan däremot ånga på både lokalt och rikspolitiskt. I riksdagen kan man anklaga regeringspartierna för tillkortakommanden med strukturreformerna och EU-politiken och på det lokala planet är man (ännu) en uppstickare utan ansvar.

Enligt känt mönster

22.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enligt känt mönster)

En av de största nyheterna förra veckan var att Timo Soini var sjukskriven på grund av en besvärlig flunsa. Den här veckan har en nyhet av motsvarande dignitet varit att han blivit frisk. I en rad intervjuer har Soini fått förklara sin inställning till arbetet som partiordförande. Det är arbetskrävande att leda ett så stort parti som Sannfinländarna och Soini har inte för vana att i onödan delegera arbetsuppgifter, har vi fått veta.

Det är svårt att föreställa sig att det i motsvarande situation skulle bli ett lika stort mediepådrag med någon av de andra partiordförandena.

Fler rubriker blev det när Juha Väätäinen, ilsken över uteblivet stöd i maktkampen i Sannfinländarnas Helsingforsdistrikt, öste på med att Soini skulle må bättre om han var fyrtio kilo lättare, när Soini med förnärmelse reagerade på Väätäinens hälsoanalys och slutligen när de två herrarna försonades inför TV-kamerorna.

Mönstret känns bekant från riksdagsvalet 2011. Också då var Timo Soini och hans Sannfinländare de som fick rubriker och utrymme i medierna nästan oberoende av vad som sades och gjordes. Varje gång en ny opinionsmätning kom fick Soini stå och förklara sitt partis utomordentlighet.

Både inför och efter valet 2011 konstaterade forskare och andra förståsigpåare att det blev en snöbollseffekt. Hajpen kring Soini bidrog till att göra det sannfinländska fenomenet större.

Oberoende av hur det är med det den här gången visar Yles opinionsmätning att 17,2 procent av finländarna just nu stöder Sannfinländarna. Det är tre gånger så många jämfört med förra kommunalvalet och inte mycket från riksdagsvalets nästan 20 procent. Blir de här siffrorna verklighet på valdagen är skrällseger nummer två för Sannfinländarna ett faktum.

Enligt Yles mätning blir Centern kommunalvalets stora förlorare. Partiets understöd har sjunkit till 15,9 procent. Det är fyra procentenheter lägre än 2008. Samlingspartiet är fortfarande etta men Socialdemokraterna kommer inte långt ifrån. Det här kan ge en liten fingervisning om vilket parti som kommer att läcka mest till Sannfinländarna.

Frågan är inte längre om Sannfinländarna går framåt i kommunalvalet utan hurudan segern blir, det vill säga vilket slags sannfinländare som kommer att befolka fullmäktigeförsamlingarna runt om i landet.

2011 var invandringspolitiken en stor fråga och den sannfinländska riksdagsgruppen fick ett stort inslag av främlingsfientlighet. Den här gången har invandrarfrågan lyst med sin frånvaro medan EU-politiken tycks få ett oproportionerligt stort utrymme i debatten.

Månne fullmäktigeförsamlingarna kommer att fyllas av sannfinländska ivriga EU-belackare?

Drömröra och respekt

15.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Drömröra och respekt)

Inför kommunalvalet 2008 körde SFP i sin kampanj med den korta och koncisa devisen ”Rättvist”. Under devisen följde inte färre än 103 teser om allt mellan himmel och jord. Speciellt konkreta var de här teserna inte men när man inte sparade på utrymmet var det inte underligt att man då fick med en formulering om ”respekt för kommunernas självbestämmande”.

På tisdagen presenterade SFP sina teser inför kommunalvalet i oktober. ”Rösta för respekt” är rubriken och den här gången är teserna nere i arton stycken.

De handlar om vad kommuninvånarna bör ha rätt att vänta sig av hemkommunen och de flesta av valteserna är så allmänt hållna att ingen vettig människa kan motsätta sig dem. Få ställer sig på barrikaderna mot rätten till god utbildning för alla, mot att jämställdhet ska vara en genomgående princip i kommunen, mot att ungdomarna ska vara delaktiga i samhället eller mot att de äldre ska må bra och bemötas värdigt.

En del sannfinländska kandidater kanske ändå är av annan åsikt om behovet av tidigarelagd språkundervisning och språkbad och om att ”vi måste öka vår mångkulturella kompetens.

Kommunalvalets mest brännande fråga, kommunreformen, lyser helt med sin frånvaro och möjligen skulle en nittonde tes om den kunna profilera SFP gentemot konkurrenterna, särskilt om den formulerades mindre luddigt än teserna ett till arton.

Frågan är förstås varför SFP skulle profilera sig rikspolitiskt gentemot de större kamraterna i regeringen när det i de enskilda kommunerna finns många konkreta frågor att ta strid om. Gentemot oppositionspartiet Sannfinländarna kan SFP däremot väl framstå som alternativet, det är inte många väljare de två konkurrerar om.

Socialdemokraterna satsade för fyra år sedan på rubriken ”Från drömmar till verklighet – från ord till handling”. Drömmarna i kommunalvalsprogrammet hölls på en rätt abstrakt nivå och bland andra Erkki Tuomioja (SDP) talade frustrerat om en socialdemokratisk drömröra, unelmahöttö.

När Finlands svenska socialdemokrater på fredagen offentliggjorde sitt kommunalvalsmanifest var rubriken mer i linje med gammal och beprövad socialdemokrati. FSD presenterade sina teser under rubriken ”Arbete och rättvisa”.

I motsats till SFP nämner SFP kommunreformen i sitt program. Oklart blir ändå vilken slags reform FSD konkret vill ha.

Till övriga delar är FSD:s program aningen konkretare än SFP:s. Det här gäller också de språk- och invandringspolitiska kraven.
Inte heller FSD konkurrerar med Sannfinländarna om samma röster. Moderpartiet SDP gör det ändå i högsta grad.

Timo och Juha

08.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Timo och Juha)

Första sidan av det senaste numret av Sannfinländarnas språkrör Perussuomalainen pryds av en enorm bild på partiordförande Timo Soini. Han ser ut som en väckelsepredikant som försöker locka vilsna kreatur tillbaka till den rätta spiltan.

Rubriken lyder ”Soini behöver dig”. Med något mindre bokstäver förkunnas att Timo behöver din hjälp för att segra i kommunalvalet.

Det är inget överraskande i att det uttryckligen är Timo och inte de yviga partiprogrammen som kommer med locktonerna.  Som de flesta populistpartier styrs Sannfinländarna suveränt av sin karismatiska ledare.

Samtidigt som senaste Perussuomalainen sprids bland väljarna har det mindre oppositionspartiet Centerns nya ordförande Juha Sipilä skrivit en kolumn i tidningen Kaleva som obarmhärtigt förtydligar den stora skillnaden mellan de två.

Den stora skillnaden är att Soini vid det här laget är landets kändaste politiker medan Sipilä fortfarande kan röra sig nästan överallt utan att någon känner igen honom.

I kolumnen verkar Sipilä försöka urskulda sig. Han är som han är och det går inte att göra så mycket åt den saken.

– Jag har fått höra att jag borde ta fight med de politiska konkurrenterna. Kritiserade dem med hårda ord. I politiken behövs olika slags människor: retorikens mästare och de som beter sig mer återhållsamt och går framåt ett steg i taget. I företagsvärlden klarade jag mig med att vara mig själv. Jag ser ingen orsak att bete mig på något annat sätt i politiken, skriver Sipilä.

En del inom Centern ger också annan feedback. Sipilä talar helst om företagande och bioteknologi eller bioteknologi och företagande. Den agendan är alldeles för snäv, anses det.

Hittills har Sipiläs strategi att vara sig själv och tala om de saker han anser viktiga inte gått särskilt väl hem. Enligt opinionsmätningarna går Centern mot förlust i kommunalvalet medan Sannfinländarna ser ut att ta sin andra skrällseger.

Sipilä har lovat att han går om han inte inom två år lyckas blåsa nytt liv i sitt parti. Hittar han inte en ny växel verkar det som om han skulle bli tvungen att infria sitt löfte. Då måste Centern inte bara söka sig en ny ordförande på nästa partikongress. Man tvingas också fundera på det som de politiska konkurrenterna siat om sedan 1960-talet: I brist på politisk plattform går det gamla agrarförbundet mot solnedgången.

Centerns kräftgång korrelerar ju med Sannfinländarnas uppsving, så Timo Soini har mycket att vinna på att miljonären Juha Sipilä inte går hem på valfältet.

 

Enligt Soinis noter

01.09.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Enligt Soinis noter)

När riksdagen nästa vecka inleder höstsessionen innebär det samtidigt att de folkvalda lägger sig i startgroparna inför kommunalvalet.

Trots att fullmäktigeförsamlingarna beslutar om lokala frågor vill medborgarna prata rikspolitik när de träffar den egna riksdagsledamoten ute på valfältet. Då berättar man givetvis hellre vad man sagt och gjort i riksdagen än om den egna frånvarostatistiken i fullmäktigearbetet. Toppolitikernas uppgift är ju som känt att samlar röster för sitt parti, inte att vara arbetsmyra i den lokala fullmäktigeförsamlingen. Timo Soini räknar till exempel med att han i kommunalvalet 2008 drog in fyra andra i Esbofullmäktiges sannfinländska grupp. I fullmäktigearbetet har han sedan hållit ytterst låg profil.

Bäst är det förstås om man ute på valfältet kan berätta att man i riksdagen jobbat hårt för frågor som är viktiga i kommunerna. Tillfälle till det här ges när riksdagen tar itu med de två interpellationer som oppositionen redan aviserat. Centern tänker interpellera om äldreomsorgslagen och Sannfinländarna om kommunreformen.

Eurokrisen är i högsta grad en rikspolitisk fråga, däremot inte alls en kris som löses i fullmäktigeförsamlingarna. Ändå är det klart att eurokrisen blir ett viktigt tema i kommunalvalet. Den blir det eftersom medborgarna vill prata om EU-stödpaketen och också för att Timo Soini gör sitt yttersta för saken. Var han än rör sig kör han med en något uppdaterad EU-retorik från riksdagsvalkampanjen 2011 och en aningen mer uppdaterad dylik från kampanjen inför Europaparlamentsvalet 2009.

Frestelsen kan bli övermäktig för dem som ordnar partiledardebatter inför kommunalvalet att ägna mycket tid åt åsiktsutbyte om eurokrisen. Det skulle bidra till att diskussionen inför valet går enligt Soinis noter.

Också inför riksdagsvalet gick diskussionen enligt Soinis noter. Sambandet mellan det och valresultatet är uppenbart.

För regeringspartierna är upplägget minst sagt besvärligt. När det kärva ekonomiska läget nu konkretiserats i nedskärningar och skattehöjningar i statsbudgeten blir stödpaketen allt svårare att motivera.

Därför togs pukorna och trumpeterna fram när beslut om äldreomsorgslagen skulle fattas. Lösningsmodellerna var visserligen olika men i den diskussionen kunde ju alla parter framstå som de äldres bästa vän som en gång för alla skulle lösa de svåra problemen i äldrevården.

Att Samlingspartiet gick segrande ur armbrytningen om äldreomsorgen behöver i och för sig inte vara en seger ute på valfältet. De andra kan nu gå ut och säga att de ville ge de äldre mer, fler vårdare bland annat.

Hur man äter upp sina ord

16.06.2012 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Hur man äter upp sina ord)

Timo Soini föreläste på torsdagen om retorik. Dagen innan gav han en uppvisning i praktiska färdigheter. I riksdagsdebatten om Sannfinländarnas interpellation om krisen i euroområdet var det ingen ände på Soinis pratglädje.
När Högsta domstolen dömde Jussi Halla-aho för brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp och Halla-aho reagerade med att föraktfullt nedvärdera landets högsta rättsinstans var Soinis kommentarer knapphändigare. De gav ändå en avslöjande avslutning på följetongen om hur man äter upp sina ord.
– Med mig i ledningen är det här partiet inte främlingsfientligt. Jag tolererar inga rasistiska åsikter i mitt parti, sade Soini 2008.
Inför EU-valet 2009 vägrade Soini skriva på en appell mot främlingsfientlighet. Han hade ju för flera år sedan skrivit på ett motsvarande avtal enligt vilket inga rasister accepteras på kandidatlistorna. Han konstaterade att det gamla avtalet binder honom, men att han drar gränsen först om någon döms i rätten.
– Om det kommer en fällande dom är saken klar. Mitt parti är inte rasistiskt, förklarade Soini i februari 2009.
Några månader senare dömdes Halla-aho för brott mot trosfrid. Det hindrade inte Sannfinländarna att ställa upp honom i riksdagsvalet 2011. Soini hade flyttat gränsen. Bara om det blev fällande dom i högsta rättsinstans skulle principen om nolltolerans mot rasism omsättas i praktiken.
När Högsta domstolen fällde Halla-aho också för hets mot folkgrupp visade Soini att inga gränser längre finns.
– Publiciteten kring Halla-ahos agerande har varit hård och obarmhärtig. När jag har följt med det här ärendet på nära håll tycker jag att det här straffet räcker. Jag tänker inte kasta en större sten, sade Soini.
Därmed har Soini inte bara martyrförklarat Halla-aho, han har dessutom polerat martyrglorian.
Halla-aho själv äter inte upp sina ord Han har i snart ett decennium bloggat om nödvändigheten av det västerländska samhällets försvarskrig mot ”afrikaner och muslimer som inte kan anpassa sig”. Han har också flera gånger visat att han själv inte accepterar en grundläggande princip i det västerländska samhället, den om en oberoende dömande makt. Än har en misshaglig dom varit politisk, än har den bara varit några enskilda personers individuella tolkning och ingen himmelsk sanning.
Hans åsikter står fast trots att han tvingats lämna förvaltningsutskottets ordförandepost. Lika klart är att Juho Eerola, som Halla-aho vill se som sin efterträdare, inte ändrar åsikt trots att han skrivit ut sig ur Suomen Sisu.
Den främlingsfientliga falangen gör som den vill och Soini tänjer på principerna. Allt för att partiet inte ska spricka.

Partiordförande Timo Soinis (Sannf) reaktion på den skärpta domen i högsta rättsinstans mot förvaltningsutskottets ordförande Jussi Halla-aho är en följdriktig fortsättning på hur han hanterar mindre smickrande nyheter om partiet.

Halla-aho har lidit tillräckligt och därför tänker partiet inte vidare straffa honom, förklarade ju Soini.

Logiken är alltså att en sannfinländare som döms för brott martyrförklaras och att martyrglorian glänser klarare ju mer det skrivs och talas om brottet. Frågan är ändå hur länge den här taktiken går hem.

I politikens korridorer har man redan hunnit ventilera president Sauli Niinistös tuffa ton gentemot general Nikolaj Makarov. En del är bekymrade, andra triumferande.
Många är överens om att tidigare presidenter hade välkomnat Rysslands arméchef annorlunda, att ens något slags small talk hade mjukat upp visiten.
– Generalen har hållit ett tal. Vi börjar samtalet från det, var ju Niinistös korta inledningsord när Makarov besökte Talludden.

Också det vresiga konstaterandet om att Finlands Nato-linje  finns dokumenterad i program och redogörelser och att generalen kunde ha gjort en riktigare analys i sitt tal om han gjort sin hemläxa lite bättre var typiskt Niinistö och fjärran från tidigare presidenters retorik.
Inför politikens superveckoslut har ett antal mätningar gjorts om vem som ligger bäst till i Centerns och SFP:s ordförandekamp.
Den gemensamma för mätningarna har varit att inga definitiva slutsatser om utgången kan dras.

För SFP:s del leder Carl Haglund stort, men antalet osäkra eller ovilliga att berätta vem man tänker rösta på är så stort att Anna-Maja Henriksson ingalunda har anledning att kasta in handduken. Oberoende av hur det går ändras SFP:s linje ändå inte.

Utgången i ordförandevalet i Rovaniemi har däremot rätt stor betydelse för Centerns framtida politik. Olikheter finns till exempel i inställningen till eurokrisen. Av de fyra kandidaterna har Paavo Väyrynen haft den mest kritiska inställningen till hur krisen har skötts. Juha Sipilä tycks inte komma långt efter. Sipilä konstaterade nyligen att Finland bör lämna euron om euroobligationer tas i bruk. Tuomo Puumala är betydligt försiktigare.
Väyrynens aktier står inte särskilt högt i kurs i Centerns riksdagsgrupp. Där verkar Sipilä ha det största stödet. Dagligen har det droppat in e-post om centerparlamentariker som håller på Sipilä. Riksdagsledamöterna är ändå väl medvetna om att de inte har stort inflytande över de tusentals kongressdelegaterna.
Därför var oron stor när det såg ut som att Finnairs tekniska personals strejk skulle påverka flygtrafiken till Rovaniemi.
– Hur ska det gå om bara delegaterna från de norra partidistrikten kan ta sig till kongressplatsen? Det är ju där Väyrynen har sitt starkaste stöd, undrade bekymrade centerpåverkare.
Tingsrätten stoppade strejken, så de kan andas ut. För Sipiläs anhängare i den så kallade partieliten är ju Puumala inget spöke, liksom Sipilä inte är det för Puumalas trupper.