Patriarkatet slår tillbaka. Den reflektionen gjorde politikforskaren Kimmo Grönlund i MTV efter att ha sett på tisdagens partiledardebatt inför Europaparlamentsvalet.

Det kan tyckas vara en naturlig reflektion eftersom Kristdemokraternas Päivi Räsänen var den enda kvinnan i tv-studion. Med sju manliga partiordförande och två manliga debattledare blev könsbalansen 9-1.

Det är ändå sällan manliga experter uttrycker sig så. Oftare går det bara så att etiketter som trovärdighet, sakkunskap och erfarenhet klistras på manliga debattdeltagare.

Också SFP:s Carl Haglund har reagerat på mansdominansen. I ett pressmeddelande efter att Socialdemokraterna hade ersatt Jutta Urpilainen med Martti Rinne säger Haglund att Finland inte kan skicka två män från Samlingspartiet till Bryssel. Jyrki Katainen är i och för sig ett bra namn för centrala poster inom EU, men om han får en post utanför kommissionen bör den finländska kommissionärskandidaten vara en kvinna, tycker Haglund.

– Vi har många kompetenta och erfarna kvinnor som skulle passa utmärkt som kommissionärer, Astrid Thors, Jutta Urpilainen, Mari Kiviniemi, med flera, räknar Haglund upp.

Haglunds jämställdhetsengagemang skulle ha suttit bra tidigare i år när ALDE, parlamentsgruppen som SFP hör till, utsåg inte bara en utan två män till gruppens toppkandidater. Belgaren Guy Verhofstadt är ALDE:s kandidat för kommissionsordförandeposten och finländaren Olli Rehn är gruppens kandidat för andra ledande poster.

Då hördes ändå inga protester mot mansdominansen och misstankarna om att SFP kanske inte riktigt är engagerat till hundra i den här frågan ökar när man läser senaste nummer av Medborgarbladet. Man får bläddra ända till sida tretton, förbi en lång rad män, innan kvinnor får komma till tals.

Kommissionärsfrågan engagerar också andra. SDP:s kandidat Miapetra Kumpula-Natri för fram Jutta Urpilainen och partiordförande Antti Rinne hävdar att han inte har sett någon överenskommelse om att posten ska tillhöra Samlingspartiet. Och Sannfinländarnas Timo Soini kräver att det parti som segrar och blir störst i EU-valet ska få utse den finländska kommissionärskandidaten.

Till saken hör att Soini räknar med att det partiet är Sannfinländarna. Han räknar antagligen rätt i fråga om att Sannfinländarna segrar, men fel i att partiet skulle bli störst. Oberoende är det intressant hur viktig storleken har blivit för Soini. De mindre partierna kallar han föraktfullt för ”kardborrepartier” och tycker inte att de ska få vara med de stora i regeringen.

Kommer han alls ihåg vilket parti som var minst före valet 2011?