Konflikten mellan försvarsminister Stefan Wallin (SFP) och Sannfinländarna har skapat rubriker under veckan som gått.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta att Sannfinländarna med försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö i spetsen använder oppositionens tyngsta vapen och interpellerar om försvarets strukturreform.

Däremot verkar Niinistös partibroder Pentti Oinonen skjuta mygg med elefantbössa när han vill att justitiekansler inte bara ska utreda Wallins eventuella jäv när garnisonsbeslutet fattades utan också ta ställning till hotelser som han upplever att försvarsministern utsatt honom för.
Oinonen hävdar att en upprörd Wallin sagt att han tillgriper motåtgärder om inte Sannfinländarna slutar kritisera Dragsvikbeslutet. Det är förstås möjligt att Oinonens egen uppfattning om vad motåtgärder kan vara gör att han känner sig hotad.

Själv tycker jag åsiktsutbytet mellan Wallin och Sannfinländarna påminner om en rätt normal diskussion utanför riksdagens plenisal. Jag har hört många mer animerade samtal i riksdagskorridorerna. De har aldrig gått vidare till JK.

Debatten om Wallins temperament och omdöme i umgänget med journalister går också het. En och annan av oss har utsatts för Wallins sms-attacker. Vad det har att göra med sannfinländska politikers JK-anmälan har jag svårt att förstå.

Det hör inte heller hit, men jag har många gånger sett prov på Pentti Oinonens temperament och omdöme. Därför kunde jag inte tro mina öron när jag nyligen hörde Timo Soini (Sannf) uttala sig i finskspråkiga Yle.

Soinis bedömning av Oinonen och de två andra sannfinländarna som Wallin diskuterade med var att de alla tre är sansade och behärskade.

Talar Soini om samma sansade Oinonen som i maj 2009 drog paralleller mellan samkönade par och tidelag och som 2011 bojkottade självständighetsmottagningen för att slippa se samkönade par dansa? Och som beskrev nedläggningen av Norra Karelens brigad på följande sätt:
– Hur tror ni, minister Wallin, att det känns för våra veteraner när den seger vapenbröderna vann med sitt blod omintetgörs av nedläggningen av Norra Karelens brigad, så att man av språkpolitiska orsaker ska kunna bevara den svenskspråkiga garnisonen i Dragsvik?

När statsminister Paavo Lipponen (SDP) 1996 hotade Mauri Pekkarinen med det legendariska nahkurin orsilla tavataan, eller inför döden är vi alla lika, gick det ett sus genom plenisalen, men någon JK-anmälan gjordes inte.

Lipponen hade också åsikter om vad som fanns under Pekkarinens peruk. Det fick inga juridiska följder.

Men, någon slutsats av jämförelsen mellan reaktionerna på Lipponens retorik och Oinonens JK-anmälan ska man förstås inte dra.

Eller hur?