På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Unket trots allt

11.02.2012 07:00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade

När Pekka Haavisto (Gröna) tog sig vidare till presidentvalets andra omgång deklarerade hans stödtrupper euforiskt att Finland hade förändrats, oberoende av vem som skulle vinna. I otaliga inlägg sågs Haavistos framgång som ett bevis på att finländarna trots allt är öppna och toleranta.
Efter Sauli Niinistös (Saml) solklara seger var det statsminister Jyrki Katainens (Saml) tur att entusiastiskt konstatera att presidentvalet som helhet visat att Finland är ett modernt och öppet samhälle.
– Luften har nu rensats från den unkenhet som funnits efter riksdagsvalet. Nu ser jag ett modigt och ansvarsfullt Finland som förhåller sig öppet till det som är annorlunda, förklarade Katainen.
I traditionella och sociala medier myntades begreppet ”Haavistoeffekten” för att, som Vasabladet uttryckte det, beskriva att ”nationen tack vare Haavisto tagit några steg mot öppenhet, ökad tolerans och respekt”.
Bara ett par dagar efter presidentvalet inleddes riksdagens vårsäsong. Det blev en rivstart, med en hetsig diskussion om de eldfängda reformerna av försvars- och kommunstrukturen på torsdagens frågestund och följande dag debatt med anledning av statsministerns upplysning om vårens svåra ekonomiska beslut.
Debatterna följde känt mönster. Sannfinländarna använde krigsveteranerna och språkpolitiken som vapen i attackerna mot regeringen, Centern ömmade för de små landsortskommunerna där partiet har makten och i regeringsleden vittnade man om att det inte går att ändra på de svåra beslut som föreslås eftersom allt i så fall bara blir ännu värre.
Vardagen inföll snabbt och sett från riksdagens horisont verkar den ljusa framtid som målades upp under presidentvalet väldigt avlägsen.
Som Sannfinländarnas ordförande och presidentkandidat Timo Soini (Sannf) uttryckte det på torsdagen:

– Pekka Haavisto är en vanlig man i ledet i utrikesutskottet som jag basar för.
Soini är ordförande för utrikesutskottet i kraft av partiets skrällseger i riksdagsvalet. I det valet var Haavistos parti tillsammans med Centern den stora förloraren.
Styrkeförhållandena i riksdagen är exakt de samma som de var före presidentvalet. Sannfinländarna har 39 mandat och De gröna 10. Det är verkligheten i riksdagen i tre år till.
När dessutom politikens evighetsmaskin Paavo Väyrynen (C) meddelat att han vill bli partiordförande och statsminister kan man bara konstatera att presidentvalet kanske inte förändrade så mycket i alla fall.

fDela tTweeta

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.

4 svar

  • Björn Finnberg says:

    Jag håller till 100% med dig Marianne.

    • rättvis says:

      Marianne har du någonsin märkt eller tänkt hur mycket ni har hatat oss finskspråkiga eller försökt ta makten över oss med språket. Åland har du väl glömt helt ock hållet hur där behandlass minoriten.

      • Putte says:

        Ja nu skriver hon t.ex., att ”centern ömmar” för de små kommunerna i nedlåtande ton, medan HBL skrev för några dagar sedan, att ”finskan vinner” i kommunreformen så SFP/HBL ömmar för småkommunerna Pyttis m.fl.. Men då var det rätt gjort när orsaken är den ”rätta” 😉 Det är ej unket 😀

  • Putte says:

    Haavistos bakgrund/ideolgi, de gröna, avgjorde valet. Det är mest (kvinnliga) huvudstadsbor som har samma ideologi, men de räckte ej till, att avgöra valet.

    Och media focuserade allting på kandidaternas sexualitet och strumtade i dagens usla ekonomiska situation! Enling media är ”man otolerant ej röstade på Haavisto”… Varför har även presidentvalet blivit en oseriös tillställning där samhällsfrågorna är i bakgrunden?