Det har varit paus i riksdagsarbetet men det har minsann inte lagt sordin på den politiska debatten. Dagarna innan stilla veckan fick ”Hautalagate” i rubrikerna ge plats åt ministrarnas ofattbart klumpiga piruetter kring besluten i budgetramförhandlingarna.

De som för en dryg vecka sedan var med på regeringens så kallade presskonferens där information skulle ges om ramförhandlingarna kunde inte tro sina öron när de fick höra att ingenting fanns till pappers om de stora och omvälvande beslut som fattats och att det fanns väldigt lite tid för muntlig presentation av besluten eftersom ministrarna måste i väg till riksdagens frågestund.

När ”presskonferensen” inleddes med sex monologer av partiordförandena i regeringen i vilka beslutens förträfflighet prisades ur sex olika synvinklar blev det tid för bara en fråga och ett kort men luddigt svar av statsminister Jyrki Katainen.

Under mina över trettio år som politisk journalist har jag vad jag minns aldrig upplevt något liknande. Det jobbigaste med motsvarande överläggningar har brukat vara att man fått beslutspapperen samtidigt som presskonferensen inletts. Därmed har det gällt att koncentrera sig på tre saker samtidigt: läsa igenom luntorna med besluten, lyssna på ministrarnas förklaringar om dem och formulera frågor som förhoppningsvis genererar svar om eventuella avigsidor av besluten.

Det är inget märkligt med att ministrar förklarar sina beslut till det bästa. Inte heller att de prioriterar riksdagens frågestund. Däremot är det oerhört att regeringen inte ordnat ett tillfälle där alla beslut med alla tillhörande siffror presenterats och med de centrala ministrarna på plats för att svara på de frågor som besluten och siffrorna väcker. Det oerhörda är ingalunda att journalisternas jobb försvåras, utan att regeringen inte ger rejäl information om beslut som påverkar alla medborgare. Rejäl är för övrigt ett ord som Katainen flitigt använder för att beskriva regeringens politik.

Att informationsstrategin barkat rejält åt skogen skriver antagligen också många i regeringsleden under. Först började rykten surra om vilken inverkan de nära banden mellan statsministern och EK-chefen hade på sänkningen av samfundsskatten och nu knorras det om att ändringarna i dividendbeskattningen är guld värda för många storkapitalister. Debatten om hur stora kommunalskattehöjningar och serviceförsämringar den sänkta samfundsskatten leder till börjar också så småningom komma i gång.

Det svider särskilt i regeringens vänsterflank och Paavo Arhinmäki har påpekat att regeringen enhälligt förbehållit sig rätten att i höst ifrågasätta sin dito enhälliga gåva till storkapitalisterna.
Att man förbehållit sig den rätten tyder på att det dunkelt sagda var det dunkelt tänkta.