De ekonomiska experterna har nu kommit fram till att de nya anpassningsåtgärder som behövs för att bryta skuldspiralen måste spridas ut över åren 2015–2018. Om anpassningen görs med en gång skjuter man sig i foten eftersom tillväxten då stryps, menar de.

Det har varit klart ett tag att åtgärderna kommer att sträcka sig över valperioden. Statsminister Jyrki Katainen har ändå bestämt förnekat att det handlar om ansvarsflykt eftersom hans regering tar alla beslut så att den sittande riksdagen hinner godkänna dem.

Det är inget ovanligt att en regering fattar beslut som sträcker sig över valperioden. De flesta vanliga lagar är i kraft tills vidare. Nu ryar oppositionen ändå över att man binder händerna på nästa regering. Oppositionen backas upp av president Sauli Niinistö som tydligen fått för sig att han bör leda regeringen från  Sotji.Det är nästan Kekkonentag över det hela och Katainen har fått krypa till korset och bjuda in oppositionen till förhandlingar.

När välfärden alltmer naggas i kanterna handlar det om stora saker, men ändå känns det märkligt att så lite uppmärksamhet ägnas åt vilka följder den utdragna ekonomiska krisen kan få för hela Europabygget.

I krisens kölvatten sköljer en våg av populism, extremism och ren fascism över Europa. Det är EU-eliten och de nationella regeringarna nog medvetna om, men det tycks vara så viktigt att bevisa att krisen sköts på rätt sätt att man låter det vara oklart för EU-medborgarna vad idén med unionen är.

För klarhetens skull: i Lissabonfördraget står det att mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter är den värdegrund EU vilar på.

Det finns ändå politiker och andra medborgare som är oroade över extremismens frammarsch och hör stöveltramp från 1930-talet. I Sverige är de rätt många. Det senaste exemplet är Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.

– Det här är den allvarligaste situationen sedan 1930-talet. Människor har glömt vad fascism är. Det finns en risk för att antidemokratiska och rasistiska partier får reell politisk makt. Om det sker är det en enorm utmaning för Europa att hantera, konstaterade Sjöstedt i onsdags.

I Finland är det mer tunnsått, så när Jyrki Katainen under statsministerns frågestund (Yle 9.2) oroade sig för om ”vi andra har tillräckligt med styrka att försvara de europeiska grundvärderingarna” mot extremismen borde det vara värt att notera.

– Alltid när politiska rörelser ifrågasätter människors lika värde borde varningsklockorna ringa och de ringer faktiskt redan, sa Katainen.

Om Sauli Niinistö har hört dem är oklart, trots att hans uppgift mer är att vara lyhörd för dylika varningsklockor än att blanda sig i inrikespolitiken.