På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Makten lockar trots allt

07.09.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Makten lockar trots allt)

Man behöver inte vara politisk expert för att kunna konstatera att den politiska hösten blir besvärlig för statsminister Jyrki Katainen (Saml) och hans sexpack.

Trots små ljusglimtar fortsätter eurokrisen, hållbarhetsgapet växer, de stora strukturreformerna vill inte ta form och de beslut för att bekämpa problemen som regeringen äntligen fattat svider i skinnet på väljarna.

Katainen må intyga motsatsen, men det märks allt tydligare på honom att han inte längre tycker att statsministerjobbet är så fantastiskt.

I går kom dessutom Justitiekanslerns smäll på fingrarna i den så kallade Himanenaffären. Riksdagen kom före sommarpausen fram till att Katainen inte gjorde något lagstridigt när han utan konkurrensförfarande beställde en framtidsutredning av Pekka Himanens företag Sofos, så JK tog inte direkt ställning Katainens agerande.

JK konstaterar ändå att god förvaltning inte förverkligades när Himanens företag   kunde kvittera ut 700 000 euro för framtidsrapporten och Sannfinländarnas Pentti Oinonen överväger nu att låta mäta statsministers förtroende i riksdagen. Det leder givetvis ingenvart, men följetongen får några vändningar till, som alla ger Katainen mindre fördelaktiga rubriker.

Speciellt trött verkar Katainen vara på Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Det kom tydligt fram i onsdagens debatt efter statsministerns upplysning. Katainen var i och för sig inte den enda som verkade utled på de tomma tunnornas skrammel, men aldrig tidigare har Katainen så tydligt visat sin frustration över Soinis underhållning utan substans.

Statsministerjobbet är också utan alla aktuella besvärligheter oerhört krävande och många håller en hacka på att Katainen i april kommer att berätta om ett nytt jobb i Bryssel.

Förutom de uppräknade besvärligheterna talar Katainens besked nyligen om att han tänker berätta om sina framtidsplaner i april för att det blir ett karriärbyte. För varför skulle man berätta att man tänker berätta något om man inte har något att berätta?

Ett karriärbyte skulle innebära att Samlingspartiet får se sig om efter en ny ordförande. Efterträdarkandidaterna ligger redan i startgroparna.

Hur slitsamt det än är att vara statsminister så är ju jobbet det mest eftertraktade i finländsk politik. Makten lockar.

En annan sak är sedan att det just nu inte ser ut som om Samlingspartiets ordförande skulle få jobbet efter nästa val.