På riksdagsläktaren

Marianne Lydén recenserar rollspelet på den politiska scenen
Header

Rejält åt skogen

30.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (3 kommentarer)

Det har varit paus i riksdagsarbetet men det har minsann inte lagt sordin på den politiska debatten. Dagarna innan stilla veckan fick ”Hautalagate” i rubrikerna ge plats åt ministrarnas ofattbart klumpiga piruetter kring besluten i budgetramförhandlingarna.

De som för en dryg vecka sedan var med på regeringens så kallade presskonferens där information skulle ges om ramförhandlingarna kunde inte tro sina öron när de fick höra att ingenting fanns till pappers om de stora och omvälvande beslut som fattats och att det fanns väldigt lite tid för muntlig presentation av besluten eftersom ministrarna måste i väg till riksdagens frågestund.

När ”presskonferensen” inleddes med sex monologer av partiordförandena i regeringen i vilka beslutens förträfflighet prisades ur sex olika synvinklar blev det tid för bara en fråga och ett kort men luddigt svar av statsminister Jyrki Katainen.

Under mina över trettio år som politisk journalist har jag vad jag minns aldrig upplevt något liknande. Det jobbigaste med motsvarande överläggningar har brukat vara att man fått beslutspapperen samtidigt som presskonferensen inletts. Därmed har det gällt att koncentrera sig på tre saker samtidigt: läsa igenom luntorna med besluten, lyssna på ministrarnas förklaringar om dem och formulera frågor som förhoppningsvis genererar svar om eventuella avigsidor av besluten.

Det är inget märkligt med att ministrar förklarar sina beslut till det bästa. Inte heller att de prioriterar riksdagens frågestund. Däremot är det oerhört att regeringen inte ordnat ett tillfälle där alla beslut med alla tillhörande siffror presenterats och med de centrala ministrarna på plats för att svara på de frågor som besluten och siffrorna väcker. Det oerhörda är ingalunda att journalisternas jobb försvåras, utan att regeringen inte ger rejäl information om beslut som påverkar alla medborgare. Rejäl är för övrigt ett ord som Katainen flitigt använder för att beskriva regeringens politik.

Att informationsstrategin barkat rejält åt skogen skriver antagligen också många i regeringsleden under. Först började rykten surra om vilken inverkan de nära banden mellan statsministern och EK-chefen hade på sänkningen av samfundsskatten och nu knorras det om att ändringarna i dividendbeskattningen är guld värda för många storkapitalister. Debatten om hur stora kommunalskattehöjningar och serviceförsämringar den sänkta samfundsskatten leder till börjar också så småningom komma i gång.

Det svider särskilt i regeringens vänsterflank och Paavo Arhinmäki har påpekat att regeringen enhälligt förbehållit sig rätten att i höst ifrågasätta sin dito enhälliga gåva till storkapitalisterna.
Att man förbehållit sig den rätten tyder på att det dunkelt sagda var det dunkelt tänkta.

Debatten om hur riksdagen ska behandla medborgarinitiativen går het. Främst har debatten handlat om det enda som hittills lämnats in, det om att förbjuda pälsnäringen, och medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap, där namninsamlingen ännu inte startat.

I riksdagen våndas man nu över hur man ska tillmötesgå de berättigade kraven på att den här formen av medborgaraktivitet (som man själv uppmuntrade med att skapa möjligheten) ska tas på allvar utan att rucka på den status de folkvaldas egna initiativ och beslut har.

Riksdagens generalsekreterare Seppo Tiitinen har i Helsingin Sanomat konstaterat att förväntningarna på medborgarinitiativen är för stora. Det kan ju enligt honom inte gå så att ett medborgarinitiativ åsidosätter den demokratiskt valda riksdagens vilja.

Alla vi som har rösträtt har haft möjlighet att påverka riksdagens sammansättning. Att riksdagen ser ut som den gör och en majoritet för det egna behjärtansvärda medborgarinitiativet kanske inte står att få är demokrati. De minst 50 000 namn som behövs för att ett medborgarinitiativ ska nå riksdagen motsvarar uppskattningsvis antalet väljare bakom tre riksdagsledamöter. Det här kan speglas mot kravet på att medborgarinitiativen ska likställas med lagmotioner med över hundra folkvaldas underskrifter.

Bland medborgarinitiativen finns fyra stycken som i varierande grad vill försvaga svenskans ställning. Det färskaste, där Samlingspartiets unga är med, får garanterat ihop minst 50 000 namn. Innebär det att nonchalera medborgarnas aktivitet om riksdagens majoritet säger nej till det initiativet?

De sannfinländska riksdagsledamöter som är (eller varit) medlemmar i Suomen Sisu skulle aldrig i världen få ihop över hundra riksdagsledamöter bakom en lagmotion för det som nyvalde ordföranden Olli Immonen pläderat för, att stoppa ”islamiseringen” och gå in för att ta emot ”kvalitativt bättre men till antalet färre invandrare”.
I riksdagsvalet 2011 invaldes förutom Immonen Sisumedlemmarna Jussi Halla-aho, Juho Eerola och James Hirvisaari. Eerola och Hirvisaari har av olika orsaker lämnat föreningen, men åsikt har de inte ändrat. Väljarna bakom den här kvartetten är så många att det räcker till för att få ihop ett medborgarinitiativ om att skrota det mångkulturella samhället.

Innebär det att nonchalera medborgarnas aktivitet om riksdagen inte tar ett främlingsfientligt initiativ till behandling?

Glansbilden bleknar

09.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Glansbilden bleknar)

”Himasgate” har man reda hunnit kalla uppståndelsen kring statsminister Jyrki Katainens (Saml) agerande när han beställde den omtvistade framtidsrapporten av sin vän filosofen Pekka Himanen.

Lika dramatiska följder som i Watergateskandalen blir det inte, men Sannfinländarnas Teuvo Hakkarainen och nio andra folkvalda har med sin anmärkning där de ber att grundlagsutskottet ska bedöma om det finns skäl att anta att Katainen har brutit mot ministeransvarighetslagen sett till att ”Himasgate” hålls i rubrikerna.

TV-kamerorna var på plats på torsdagen när grundlagsutskottet tog itu med saken och det kommer de att vara under hela köret. Det kommer inte att sluta i riksrätten men glansbilden av Samlingspartiets dynamiska ledare som lyckas med allt och dessutom alltid har det kul har redan börjat blekna.

”Himasgate” kan sätta sina spår i nästa veckas förhandlingar om budgetramarna. Katainen har varit uppenbart irriterad och en irriterad statsminister med behov av positiv profilhöjning är inte den bästa kompromissmakaren. Också annars knorras det i leden över att Samlingspartiets ideologi inte syns tillräckligt i regeringens arbete.

När motsvarande knorrande hörs bland Socialdemokraterna samtidigt som svåra beslut måste fattas är det inte underligt att oppositionen förhoppningsfullt börjar sia om nyval.

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini bedömde förra veckan i Yles Ykkösaamu att relationerna mellan Samlingspartiet och SDP just nu är synnerligen ansträngda och att det inte är uteslutet att ett misslyckande i ramförhandlingarna leder till nyval.

Meningsskiljaktigheterna och beslutsångesten är av den kalibern att en regeringskris nog kunde vara möjlig – om någon hade något att vinna på det. Det har i alla fall inget av de sex regeringspartierna.

I regeringskorridorerna viskas om att själarnas sympati verkligen inte längre existerar mellan Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen (SDP) men att de två håller ihop för att alternativet med en ny regeringsbildning förskräcker.

Också för de mindre regeringspartierna förskräcker alternativet. Deras inflytande är nu betydligt större än den parlamentariska styrkan skulle räcka till för eftersom de två största regeringspartierna inte längre har riksdagens majoritet bakom sig.

Svunna är de tider då regeringens två stora kunde besluta om saker och ting över huvudet på de små. De stora är bara medelstora i dag och en återgång till tiderna då det enda spänningsmomentet i valet var vilka två av Samlingspartiet, SDP och Centern som skulle bli störst och i den nya regeringen fortsätta med den gamla regeringens politik är inte i sikte.

Sluta inte tjata

02.03.2013 07.00 | Skriven av Marianne Lydén i Okategoriserade - (en kommentar)

Filosofen Pekka Himanen har varit ett centralt diskussionstema också den här veckan.

På torsdagens frågestund i riksdagen upprörde hans alster känslorna mer än resultaten från regeringens halvtidsgranskning. Det är i och för sig inte konstigt, så luddiga som de var hade oppositionen svårt att ge konkret kritik.

Samtidigt som de större partiernas politiker gnabbats om det som enligt dem är de större frågorna har SFP:s ordförande minister Carl Haglund fortsatt sitt enmanskrig mot partiordförande Timo Soinis (Sannf) strategi mot rasismbeskyllningar.
När Soini i BBC-programmet Hardtalk (20.2) hårdgrillades om rasism bland sannfinländare. bemötte han beskyllningarna på exakt samma sätt som han gjort sedan 2008. Han är själv inte rasist, han kan inte ta ansvar för vad andra i partiet häver ur sig och de sannfinländare som dömts för sin retorik har fått straff nog för att han ska vara barmhärtig och bryta sitt löfte om att slänga ut dem ur partiet, går argumenteringen.
– Soini skämmer inte bara ut sitt parti utan skadar även Finlands rykte. Med ett småleende på läpparna förringar han det väldigt allvarliga problemet med rasism, var Haglunds reaktion efter programmet.
Soini kontrade med att Haglunds beteende var under all kritik och tackade nej till att diskutera själva saken med honom.

I en intervju för FNB (27.2) uttryckte Haglund sedan sin frustration över att Soini igen slipper ta ansvar och riktade ett anklagande finger mot de tre före detta stora partierna för att de enligt honom av rädsla för att förlora röster valt att i fråga om främlingsfientlighet inte ta fajt med Soini.
I riksdagsvalet 2011 undvek de tre inte bara fajten, de gick in för en dubbelstrategi där ledande politiker i invandringsfrågor klistrade sig så nära Sannfinländarna som möjligt. Det vann de inget på men FNB:s uppföljning av Haglundintervjun (se Hbl 2.3) visar att en del inte lärt sig något.
Om rasismen klassas som ett mindre problem behöver man ju inte riskera att förlora röster med att diskutera saken och konfrontera Soini. Därmed skyfflas ansvaret för att ställa Soini till svars över på journalister och politiker från partier som inte konkurrerar om främlingsfientliga röster. De här politikerna och journalister från medier som för Sannfinländarna har mindre betydelse behöver Soini inte bry sig om.
Då kan taktiken vara mindre sofistikerad, som när han i en intervju för Hbl (17.2.2009) efter att jag ställt en lång rad frågor om vad det antirasistiska avtal han som partiordförande skrivit under förpliktar honom till avslutade intervjun med att uppmana mig att ”sluta tjata om detaljer”.