De gröna ministrarna Ville Niinistö och Heidi Hautala kallade i veckan till presskonferens för att informera om sin syn på utnyttjandet av världens naturresurser i allmänhet och på dem som finns i Arktis och i finländska gruvor i synnerhet.
Presskonferensen gick inte riktigt enligt gröna noter när journalisterna hängde upp sig på att partiet gav det behjärtansvärda temat så lite uppmärksamhet under den förra valperioden. Niinistö och Hautala måste flera gånger förklara att man minsann också då värnade om naturresurserna. Att De grönas insats i regeringen överlag tedde sig blek berodde helt enkelt på att ett litet parti inte mäktar med mera.
I valet 2007 fick De gröna in femton riksdagsledamöter. Om det var en alltför liten trupp för politiska stordåd kan det tyckas väl optimistiskt att partiet efter brakförlusten 2011, då styrkan decimerades till tio, tro att man nu åstadkommer mera.
Men storleken är förstås inte avgörande. Partiordförande Niinistö har i flera sammanhang belåtet framhållit hur väl de gröna synpunkterna tas ad notam i Jyrki Katainens (Saml) sexpack. De parlamentariska musklerna är mindre men partiet är ofta tungan på vågen när regeringen fattar beslut. Att utnyttja det hör till det politiska spelet som De gröna i likhet med andra partier spelar.
När De gröna i dag samlas till partikongress är den viktigaste frågan på dagordningen att godkänna ett nytt principprogram. Debatt kan uppstå både om vad som finns i utkastet och om vad som inte finns där. Man föreslår att Finland går in för eutanasi, men trots det inflammerade språkklimatet nämns ingenting om vikten av att Finland är och förblir tvåspråkigt.
På kongressen i fjol putsade man utan någon som helst debatt bort alla finlandssvenskar från partiledningen. När svenskspråkiga journalister undrade varför konstaterade Ville Niinistö att han kan föra finlandssvenskarnas talan, medlem som han är i Finlands svenska gröna.
I De gröna som i samhället i stort är den svenskspråkiga minoriteten beroende av majoritetens välvilja.
De grönas riksdagsgrupp är för övrigt exakt lika stor som Svenska riksdagsgruppen. Ofta sägs att många andra likheter finns. SFP och De gröna säger sig båda vara frisinnade, miljömedvetna, ha ett socialt samvete och värna om minoriteter av olika slag.
I konkreta frågor ser man ändå skillnader. Ett exempel: I det gröna utkastet upprepas partiets åsikt om att pälsnäringen bör förbjudas. SFP:s två ordförandekandidater håller benhårt fast vid att pälsnäringen snarare bör växa.
Att nämna eller inte nämna tvåspråkigheten är förstås också konkret.